Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några svenska talande vapen på 1200- och 1300-talen, af L. Fr. Läffler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adelskalender för år 1900 utgifven af Karl Karlsson
Leijonhufvud. Jfr Svenska Adelns Ättartaflor ifrån år
1857 utgifven af F. U. Wrangel och Otto Bergström,
II, s. 579, där ännu ett äldre led Beriæ Trolle
anföres, samt Danmarks Adels Aarbog 1891, s. 411
f. Vapenbilden är nu ett hufvudlöst troll, men
var under medeltiden äfven dels ett helt troll,
dels ett enbart trollhufvud, en »Trolskalle»
(tillnamn på två män - borgare? - i Vadstena 1390,
se SRAP. II: 190). Det första och det tredje af
dessa vapen ses hos Hildebrand, Sveriges medeltid,
2: 578. Den ofvannämnde riddaren Birger Trulle (så
kallar han sig i pärmebref af 1367) bar i sitt sigill
(vid nämnda bref, SRAP. I: 230) ett helt annat vapen
(en trestyckad sköld, a. a. III: 180) med omskriften
S. BIRGERI KNVTSS. Men hans son, Birger den gamle,
antog vapnet med helt troll i skölden[1] (och på hjälmen
ett behornadt trollhufvud), dennes son, Birger den
unge, åter vapnet med ett trollhufvud i skölden
(liksom på hjälmen), dennes son, Arvid, åter vapnet
med ett troll med afhugget hufvud, hvilken trollkropp
hade det afhuggna hufvudet på buken (och dessutom
på hjälmen ett behornadt trollhufvud; se detta sista
vapen i Da. Ad. Aarb. 1891).[2]
Oxe: Såsom dr K. H. Karlsson för mig påpekat, nämnes
i ett pärmebref af 1416 (Sv. Dipl. fr. 1401, n. 2303)
»herra Karl Bæinczson, Oxe at widhernafn» såsom
fordom hafvande ägt Witlösobergh (nu Vilseberga
i Roxlösa socken, Östergötland); »han doo i stora
dödhenom»[3] (d. v. s. 1350), tillägges det. Denne
Karl Bengtsson kallas dock aldrig i handlingar
utfärdade under hans lifstid med tillnamnet Oxe
(jfr här förut påpekade fall, då tillnamnet står
i sigillet, men icke i pärmebrefvet, eller tvärt
om). I sitt sigill hade han ett »oxhufvud med hals»
(Hildebrand, Sv. Sig. 3: nr 207). - Jag tillägger,
att i ett bref från Linköping af år 1375 en godsägare
Magnus Oxe omtalas (SRAP., I: 351), som ju möjligen
kan ha hört till samma släkt som den föregående,
[1] Se Da. Ad. Aarb. 1891, s. 412: B. Schlegel,
Bergqvara gods ...., sid. 11.
[2] Som det nuvarande Trollevapnet ej har något hufvud
på trollkroppens mage, så har man i själfva verket
att skilja på fyra olika Trollevapen med troll i
(hvartill då kommer det femte utan troll). - Det torde
vara sannolikt, att den nyare vapenbilden, troll utan
hufvud, utgått från den medeltida bilden af en
trollkropp med hufvudet på magen, därigenom att i
sigillaftrycken hufvudets konturer blifvit otydliga
och slutligen osynliga. - Man finner af hvad här
anförts, hur föga upplysande det är, då Silfverstolpe
i Sv. Dipl. fr. 1401 blott angifver »Trollevapnet».
[3] Detta synes ha varit den samtida benämningen i
Sverige på den stora pästen 1350. Se Scr. R.
S. I: 1: 236 (»then store dödhen»), I: 1: 230
(»stordöden»). Namnet digerdöden, som allmänt
i våra historiska arbeten uppgifves vara den
svenska benämningen, tycks först förekomma
i Olavus Petris krönika (»Digra dödhen»), det
finns ej upptaget i Söderwalls ordbok öfver svenska
medeltidsspråket (för öfrigt icke stordöden heller).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
