Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Ericson och Otto Modig, af Gustaf Nerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uppsatsen gick ut på att leda tunneln i stället för
till Ragvaldsbro så långt öster ut, att dess mynning
komme att ligga midt för Munkbrogatan i Staden, att
rifva de därvarande kvarteren Memnon och Icarus. Enär
järnvägsbanken då kommit att ligga strax utanför Karl
Johans torg, föreslogs att större delen af området
däremellan skulle fyllas.
Lördagen den 31 oktober stod uppsatsen, med 3 1/2
spalter, att läsa såsom insänd i Post- och Inrikes
Tidningar.
Med ett exemplar däraf i handen kom Ericson följande
dag upp till Modig och frågade genast, om han kunde
veta, hvem som hade skrifvit densamma. Modig svarade
då, att om han därom tillsporde mig, som var känd
redan då för den vanan eller ovanan att åka och
vända i tidningar, så kunde han möjligen af mig få
besked. På Ericsons uppmaning till Modig, som var
min chef, att därom fråga mig, ehuru han själf visste
det, inkallades jag, då jag genast, därom tillspord,
förklarade mig vara den sannskyldige författaren.
Modig smålog, och Ericson såg något förbluffad ut,
men fann sig genast, då han med några förbindliga ord
uttryckte sin tillfredsställelse öfver att äfven unga
män behandlade dagens frågor, hvarefter han räckte mig
handen. Jag bockade mig och gick ut till mitt arbete.
Knappt en månad därefter fick jag bud från honom med
önskan om ett besök. Jag fruktade då att mellan fyra
ögon få en uppsträckning för det jag vägat komma
fram med mina påminnelser. Detta blef emellertid
icke förhållandet, utan erbjöd han mig i stället att
verkställa undersökning för sammanbindningsbanan – i
den af mig föreslagna riktningen. Jag tackade för
det hedrande uppdraget, hvarmed jag genast gick i
författning och detta med så mycket större skäl,
som Mälaren då var isbelagd.
Min föreslagna riktning följdes emellertid icke,
utan i stället valdes en medelväg mellan min och den
af Ericson först tänkta. Jag vågar än i dag antaga,
att mitt förslag skulle ha varit det bästa.
Mycket skulle kunna skrifvas härom i sammanhang
med den stora järnvägsfråga, som i Stockholm nu är
under behandling. Rätta platsen därför är dock icke
i en uppsats, sådan som denna. Ett kan dock anföras
om hvad Weber därom yttrade till mig. Stockholm,
som då hade knappt 100,000 invånare, kommer
med tiden att blifva en stor stad, som nu har
tre gånger detta invånareantal. Staden behöfver,
sade han, till följd af sin naturliga belägenhet,
två central-personstationer, den ena på Norrmalm
och den andra på Södermalm. Det är icke längre från
Södermalm till Norrmalm än från den senare till den
förra. Till norra stationen ingå alla tåg norr om
Mälaren och till den södra alla de som gå söder om
samma sjö. Vidare sade han att man icke behöfver
vara järnvägsingeniör för att i statsekonomiskt
hänseende bestämma järnvägars riktning. Då Ericson
blef chef för statens järnvägar, hade han knappt sett
en järnväg. De af honom föreslagna riktningarna därför
torde emellertid icke med fog kunna klandras.
Med Ericson hade jag sedermera mycket att göra under
de omfattande undersökningar, som af mig åren 1858 och
1859 verkställdes från Stockholm i olika riktningar
ända till Falun, från Krylbo till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
