- Project Runeberg -  Personhistorisk tidskrift / Femte årgången 1903 /
110

(1899-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Ericson och Otto Modig, af Gustaf Nerman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kunde instämma. Han blef då ond, hvilket märktes
dels på hans min, dels ock på att han höjde rösten,
hvarjämte han enligt sin vana då lyfte på sin
cylinderhatt – han gick alltid i en sådan – och
utropade: Ȁr det kapten eller jag som befaller
härvidlag?» På min invändning, därvid äfven hälsande,
att det icke var därom frågan rörde sig, utan hvarest
stationen skulle ligga, svarade han ingenting. Men
seende på sin klocka förklarade han sig vara hungrig,
hvarefter vi båda gingo in på gästgifvaregården, där
vi fingo något till bästa. Om stationens läge talades
icke vidare ett ord, men väl om mycket annat. Han
reste vidare, och stationen byggdes där den nu ligger.

Under en af våra vandringar kom på tal frågan om
skenors vikt, då af mig anfördes, att skenvikten
behöfver ökas med ökad tåghastighet, ty eljest blifva
de snart fördärfvade, hvilken uppfattning dock icke
gillades. Till jämförelse anförde han nämligen, att
om på svag is man på skridskor åker hastigt, håller
isen, men brister i motsatt fall. Jag lät honom tills
vidare lefva i sin tro, men dock icke länge.

Komna till ett stort dike, öfver hvilket vi på
en planka skulle gå, anhöll jag att få förklara
förhållandet med skenorna, hvilket bifölls.

Ehuru enligt då vedertaget bruk det tillkommer vid
sådana tillfällen en yngre att gå först, anhöll jag
detta oaktadt att få gå sist, hvilket äfven bifölls.

Då nu Ericson gick före och jag efter honom, höll
jag samma takt som han, och allt gick bra.

Väl komna öfver förklarade jag det vara alldeles
nödvändigt att vända åter i samma ordning, det han
småleende villfor. Då gick jag åter i en hastigare
takt än han, som, då plankans sviktningar icke
sammanföllo med hans steg, förnam en stöt för hvarje
steg. Därefter förklarades saken om skenorna på
följande sätt.

Då ett hjulpar rullar fram, böja sig skenorna alltid
något. Om nu nästa hjulpar icke kommer förr än
skenorna återgått till förra läget, uppkomma mellan
dem och hjulen inga stötar. Kommer det följande
hjulparet, då hastigheten ökas, förr än skenan
återtagit sitt rätta läge och således höjer sig,
uppkommer mellan dem och hjulparet en stöt. Enär
sådana stötar med tiden försämra skenorna, hvarjämte
ökad dragkraft tages i anspråk, så är detta orsaken
till att om man vill åka fort, så bör man, äfven om
belastningen på hjulparen icke ökas, öka vikten på
skenorna, så att de icke böja sig. Skenorna vägde då,
om jag icke missminn er mig, 28 kg. per meter, men
med ökad hastighet och större belastning på hjulen
har den måst ökas till 40.5 kg. per meter.

En annan fråga, som oss emellan äfven behandlades,
var den om att förlänga syllarnas varaktighet mot
röta så länge som möjligt.

Närmaste anledningen därtill var den, att jag låtit
uppstapla åtskilliga tusental syllar med stora tomrum,
för att de skulle kunna torka innan de nedlades.

Ericson såg detta, då han tillsade, att de skulle
täckas med granris för att icke spricka, då solen
sken på dem. Han förklarade nämligen, att sand lägger
sig i sprickorna, då syllarna taga skada hastigare
än eljest.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 19:13:07 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pht/1903/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free