Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof och Nils Panting-Looberg, af W. P.-G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der Oberstlieutenant Plantin[g] ein guter soldat ist,
so ermangelt es ihm doch noch an dem Verstande, den
die Conduite einer artillerie erfordert, und wird
alsso meine schwere Mühe und Arbeit geheuffet und
von tage zu tage unerträglicher gemacht werden.»
Att omdömet om Olof Plantings soldategenskaper var
riktigt, fick Banér snart ytterligare bekräfta. Det
var på nyåret 1641, då han företog sitt ryktbara tåg
från Thüringen till Donau. Vid Regensburg hade han
på ett hår när lyckats fånga kejsare, riksständer och
allt, hvad motståndaren ypperst hade. Ett hastigt
påkommande töväder nödgade honom dock att uppgifva
sina djärfva planer och anträda återtåget. Från Cham,
der hans spridda skaror återsamlades, rapporterade
han den 29. januari till Axel Oxenstierna och omnämnde
dervid äfven, att öfverstelöjtnant Olof Planting vid
rekognoseringen af Regensburg svårt sårats i låret
af en muskötkula.
Torstensson, hvilken större delen af år 1641 vistades
hemma i Sverige, uraktlät ej att framhålla sin
underbefälhafvares förtjänster och lämplighet att
ställas i spetsen för artilleriet. På hans förord
blef också Olof Planting den 6. september med namnet
Looberg upphöjd i svenskt adelsstånd.
Samtidigt fick han äfven följande gårdar i Odensala
socken af Uppland i förläning, nämligen Fransåker,
Bromstad, Venstad och Rickeby. Han skref sig
emellertid fortfarande Planting och kallas i
tyska handlingar från denna tid »Planting genannt
Loobergen». Introduktion blef dock aldrig tagen,
ty redan påföljande år skulle han finna hjältedöden.
Efter Banér, hvilken den 10. maj 1641 slutat sitt
bragdrika lif, hade Torstensson i november öfvertagit
ledningen af de svenska härarna. 1642 i början af året
öppnade han på allvar fälttåget mot de kejserlige,
afseende att genom ett framträngande rakt på Wien
tvinga kejsaren till fred. Efter att i april med
stormande hand hafva tagit Glogau ryckte han den
31. maj öfver Sudeterna in i Mähren och började den
1. juni belägra Olmütz, hvilken stad redan på fjärde
dagen gaf sig. Ett oerhördt rikt byte föll härvid i
svenskarnas händer. Men framgången hade också kräft
många offer, och bland de stupades antal var den
tappre öfverstelöjtnanten Olof Planting, hvilken
vid rekognosering af lämplig plats för artilleriets
uppställande träffats af den dödande kulan.
Härmed bröts en bana, hvilken eljest, menskligt att
döma, borde kunnat blifva ännu mera lysande. Ty det
lider intet tvifvel, att icke Torstensson afsett sin
förtjänte lärjunge till att blifva chef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
