Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då logdansen gungade och drängarne trätte om hen-
nes gunst. Men samtidigt log mildheten från hennes
hår i lin och guld och då hon klappade händer
kunde långe Nils vördnadsfullt kyssa dem. Ada
hade pärlor i mun, där tänderna glimmade då läp-
parne bredde sig till löje. Och dansade fram gjorde
hon. Och hon var glad och yr och segrande . . .
Hasseln stod just tät bakom henne där hon
satt och småsjöng och lyssnade och väntade att han
skulle komma och säga henne något af allt det han
visste mer än hon, ty han, Elvir, var student och
herremannens son. Elvir var lång och ljus, stor
och stark och allvarsam; kanske var det just det
sista, som förmått henne att söka honom i vårnatt.
Allvar behöfde hon, det kände hon nogsamt, och
kärleken smög skälfvande varm i allvarets spår.
Nu kom han, hälsade och tog hennes hand i sin.
— Ni kommer, Elvir?
— Ja, kära Ada, jag kunde inte förr, ty far
ville aldrig lägga sig i kväll. Har du varit rädd
under väntan?
— Ånej, jag har sjungit och bäcken har spelat.
— - Om kärlek?
— Jag vet inte om hvad . . . Men jag vet att
jag kommit hit än en gång för att få tala med er.
Om kärlek? Nej, ty er far kunde höra det, fastän
han väl nu sofver långt borta i sin bädd . . . Tala
med mig om stjärnorna och allt det rika, djupa ni
kan och vet!
— Först min gamla bön: En kyss och säg du
åt mig.
Hon kysste honom varmt och otvunget, men
— 6 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
