Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11. Hertha blir till.
» ... i delta har jag följt mitt
medvetandes, mitt samvetes
ingivelse, och jag känner, att Gud
välsignat mig däri.»
Fredrika Bremer.
Efter sin mors död 1855 skriver Fr. Bremer, att hemmet
nu är tyst och hon själv fullt fri att göra som henne
lyster, men hon vet knappt, om det skall kännas som en
lättnad eller som en börda: »Ingen mer gläder sig ät min
glädje, sörjer över min sorg så, som de nära och kära
bortgångna.» Alla de som hon älskat mest äro nu borta
utom en, och han är »långt, långt borta».
Till honom skriver hon, att hennes liv nu måste bli
enklare i det ekonomiska. »Född i välstånd och till
välstånd har jag dock aldrig brytt mig därom, alltid älskat
det tarvliga och lilla i yttre villkor; jag skall därför ej
heller nu sakna, att jag härefter har .föga mer än det
nödvändiga.»
Nu ägnar hon sig åt utformandet av den roman, hon
så länge burit inom sig, Hertha eller en själs
historia. Hon kallar Hertha en tragisk gestalt av en
kvinna med stora krafter och en Ijustörstande själ i den
trånga luft och ljuslösa värld, som våra lagar och vårt
samhälle berett henne.
Den 19 febr. 1856 skriver hon till Böklin: »I går
under den skönaste solnedgång, som ända till dess sista
stråle upplyste mitt rum, avslutade jag min Hertha vars
sista ord äro:
Jag lyfter mina händer
upp till Guds berg och hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:19:32 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/pionjarer/bremer/0084.html
