Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Första Ulinois-regementet var på
väg till Chicago från Camp Wikoff.
Det väntades hvarje minut. Hela
den två mil långa vägen från
jernvägs-statlonen till regementets tyghus
trängdes menniskomassor på ömse
sidor om gatorna från poliskordongen
utanför trottoarerna upp till
takskäggen på “skyskraparne”. öfver allt
an-sigten — ifriga, nyfikna, entusiastiska
ansigten.
De sörjande, tårbegjutne voro icke
här. De hade stannat hemma och
voro kanske denna stund lutade öfver
porträtt af någon ung man, som redan
blifvit utmönstrad ur “the dandy
First” af spanska Mauser-kulor eller
feberns giftiga pilar.
Men bland de skaror, som i flera
timmar stått väntande att helsa
medborgare-soldaterna välkomna, rådde
den största entusiasm, redo att bryta
ut i ett väldigt jubel vid de väntades
ankomst...
Nu rullar tåget in under banhallens
glastak...
Den gamle välkände öfversten, som
ridit 1 spetsen för regementet, när det
under folkets hurrarop och
lyckönskningar ryckte ut, visar sig på
perrongen ...
Jublet bryter löst — men han hejdar
det ögonblickligen.
Man väntar. Man undrar. Det blir
stilla; det blir tyst — nästan andäktigt
tyst.
Man anar hvad det är. Tidningarne ^
nämde det avällen förut.
Ambulansvagnar ryggas upp;
droskor rulla fram så tyst på sina
gummi-ringade hjul. Bårar och bärare
skynda till.
Nu börjas marschen, triumftåget!
Här kommer den förste af den
segrande amerikanska arméns
FörstaIllinois-regemente! Icke med högburet huf-
vud, stolta steg och segerglad blick.
Nej, sakta, sakta, buren på en bår,
gul-blek, aftärd, till utseendet liflös...
Vördnadsfullt viker man åt £>idan,
männen blotta sina hufvuden,
qvinnor-na gråta. Efter den förste komma
flera — en lång procession af lidande,
som defilerar förbi folket, som står der
tyst, vördnadsfullt, djupt rördt
Tysta rulla de täckta
ambulansvag-narae och droskorna fram längs
boulevardens asfalt mellan de tätt packade
menniskomassorna. öfver allt denna
tysta, vördnadsfulla helsning, som
består i blottade hufvuden och fuktig
glans i blicken — en helsning, som 1
all sin enkelhet är storartad, rörande.
Bland dem, som på detta sätt
motto-gos af den unga stolta verldsstaden vid
Michigan var äfven Erik
Berg—omedveten om alltsamman.
Inbäddad i mjuka filtar låg han,
fe-beryr, 1 en af de vagnar, som Chicagos
nobless, denna gång verkligt nobel,
täflat om att ställa till de sjuke
soldaternas förfogande — ett elegant
ekipage, som kanske aldrig förr burit
någon, hvilkens förmögenhet understigit
en million.
Efter denna, den första och mest
gripande delen af paraden, kom en annan
med jubel och stoj och hurrarop och
fladdrande hvita näsdukar,
återseendets glädje, blommor och
omfamningar och kyssar och idel solsken hela
vägen längs Jackson Boulevard och
Michigan Avenue till Sixteenth Street
Armory.
Första Illinois-regementet var
hemma igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
