Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lade varningen på hjärtat. Demi föreslog, att de skulle
begrava stackars Arabella, och för det nöje
likbegängelsen beredde honom, glömde Teddy sin förskräckelse.
Daisy tröstades snart genom en ny uppsättning av
dockor från tant Amy, och den stygga kisseråttan
tycktes vara blidkad genom de sista offren, ty hon
plågade dem icke mer.
»Brops» var namnet på en ny och obeskrivligt
rolig lek, uppfunnen av Banks. Som detta intressanta
djur icke kan påträffas i någon zoologisk trädgård,
vill jag till vetgiriga själars uppbyggelse omtala några
få av dess egendomliga vanor och karaktärsdrag. En
brop är ett vingat fyrfotadjur med människoansikte
och glatt utseende. När det går på marken, grymtar
det, när det flyger upp, ger det till ett gällt skrik;
stundom går det upprätt och talar god engelska. Dess
kropp är vanligtvis betäckt med ett ämne, mycket likt
en schal, ibland röd, ibland blå, ofta en pläd, och
eget nog byta broparna ofta skinn med varandra. På
sina huvuden hava de ett horn, mycket likt en
styv, brun lampskärm av papp. Vingar av samma
ämne flaxa på deras skuldror, när de flyga, vilket
aldrig sker mycket högt från marken, enär de
vanligtvis falla och göra sig illa, så snart de försöka
en högre flykt. De beta på marken, men kunna ock
sitta upprätta och äta som ekorren. Deras mest
omtyckta föda är limpa; äpplen förtära de också gärna,
och stundom hålla de ock till godo med råa morötter,
men endast då det är knappt om annan föda. De
leva i hålor, där de hava ett slags näste, som ser
ut ungefär som en klädkorg och i vilket de små
broparna leka, tills deras vingar äro utvuxna. Dessa
besynnerliga djur bliva ibland oense, och det är vid
sådana tillfällen de plötsligt börja tala liksom
människor, giva varandra öknamn, träta, ja stundom till
och med slita hornen och skinnen av varandra och i
en ilsken ton förklara, att de inte vilja leka med. De
få av lyckan gynnade personer, som fått tillfälle att
studera dem, äro böjda för att antaga, att de äro en
märkvärdig blandning av apa, sfinx och rok och de
högst kuriösa djur, som ingen annan någonsin sett
än den namnkunnige Peter Wilkins. Denna lek var
synnerligen omtyckt, och de yngre barnen förnötte
mången regnig eftermiddag med att flaxa eller krypa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
