Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
börjar tränga sig fram. Än sen? — vill man kanske
säga. Kan det icke också göra oss detsamma, om vi
ha den intuitiva erinringen eller ej? Jag vet, att många
äro böjda för att anse den intuitiva förmågan som en
lyxförmåga — en poetförmåga i bästa fall, som
vanligt folk godt kan lefva utan.
Jag skall säga, hvad jag tror härom.
Jag menar att glömskan — i intuitiv mening —
är som flygsanden. Och vi kämpa med den, liksom
ljungen gör det. Den lägrar sig, hvar den kan, öfver
våra minnen, och det grässtrå som stod där så friskt
i går, har redan ett glömskekorn på sig i dag.
Men åter förefaller det mig, att glömskan icke
är som flygsanden utan som dimman. Hon höljer
oss den ena dagen, men den andra är hon borta, och
världen ligger åter klar och frisk framför oss.
Och i själfva verket är den väl icke heller en
dimma, utan låt oss kalla den en sömn — och tala
vi då längre i liknelse? En sömn, en vanmakt, en
brist på aktualitet, den passivitet som är vår monads
begränsning (Leibniz), den tröghet, som är själfva
arfSynden (Fichte); den grundbrist i tillvaron, hvarigenom
det är sörjdt för, att träden icke växa in i himlen.
Gentemot dem som tvifla på det intuitiva
vetandets betydelse kan nu först det sägas, att, om det
än i sig själf ej hade synnerligt värde, kunde det
tänkas vara medel för det som har värde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
