Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beträffande lifvets totaluppgift, sluter jag mig
alltså till dem, som se denna i aktualiteten. Skådar jag
tillbaka på ett lefnadslopp, en enskild människas eller
mänsklighetens eller varelsernas öfverhufvud, synes mig
den vandrande kämpa med dvalan, med glömskan.
Men de som mest öfvervinnas, märka ej att de glömma.
De bli bergtagna, så att säga, och glömma själfva
glömskan.
Hvad alla varelser djupast åtrå är lif. Från
tidernas början har denna åtrå famlat och letat sig fram
och kämpat för att vinna seger. Och i blinde från
begynnelsen. I de döda världsklot, som gingo
genom rymderna, grydde lifvet, men begrafvet.
Varelserna rörde sig i materien, vimlade i vattnen, i
jorden, i luften, men de hade ännu slutna ögon. Deras
sinnen voro ej ännu danade. De hade medvetande,
men ett ögonblicks. Deras minne gick till närmaste
sekund. De voro slumrande; men ock kämpande,
åtrående, vändande sig mot den sida där värme och
välbehag tycktes vara. Under de omätbara
tidrymderna hafva varelserna småningom slagit upp ögonen.
De blefvo vakna och sågo världen framför sig. Och
det tyckes mig, som om detta var allt, hvad de så
länge stridt för: att få hufvudet ofvan vattnet. Därom
strida vi ännu. Och slumra väl ännu. Äro vi icke
ännu i det stora hela glidande, drömmande, sökande
monader? Vi märka det blott icke alltid, ty vi äro
ej alltid nog vakna för att finna OSS drömmande. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
