Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej äro det. Företeelser som vanligen följas åt,
förknippas i vår föreställning med hvarandra så fast, att vi
ej bruka tänka oss dem åtskilda. Ett dylikt
sammanhang har bildat sig mellan den långa tiden och det
långa brefvet, ehuru denna proportion är ganska
tillfällig. Så ock mellan själfhäfdelse och själfviskhet.
Uttrycket att »vara sig själf» medför gärna just det
missförstånd, som blef så ödesdigert för Peer Gynt;
det blir liktydigt med att »vara sig själf nog». De
idiopatiska böjelserna hafva blifvit mera bemärkta, när
de kommit i strid med de sympatiska eller ideala (jfr
min »Lärobok i psykologi» s. 36) än när de yttrat
sig som ett behof af inre harmoni och inre
utveckling, af att aktualisera sin idé. Man har därför vant
sig vid att betrakta alla idiopatiska böjelser som
egoistiska, själfviska i ordets vanliga bemärkelse. Då måste
det förefalla som ett besynnerligt tal, att själfhäfdelsen
skulle kunna hafva något att göra med ödmjukhet,
själfförsakelse, ja själfförnekelse. Och dock är ju detta
helt enkelt. Och den som ser det, tvingas att liksom
vända upp och ner på saken och uttrycka sig
paradoxalt. Paradoxens uppgift är att bräcka åtskils de
felaktiga ingrodda föreställningsförknippelserna. Den
är ett kraftigt, nästan våldsamt grepp. Den tvingar
oss att se saken från en ny synpunkt — så vida vi
icke vända oss bort och rycka på axlarne åt
orimligheterna. För att nu icke tala om, hur en paradox
stöder minnet, och liksom bränner in en sats. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
