Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänjer sig vid linjekonstruktionerna på det inre
synfältet. Han är nämligen då ej skolad i de
tusenfaldiga elementära distinktionerna, som andra göra
ideligen, hvar gång de använda ett ord. Han är ständigt
utsatt för att göra en blunder. Han blir icke
teoretiskt känslig.
Hvad jag alltså först och främst vill hålla på,
är att grundmetaforen är oumbärlig. Men vidare
anser jag ingalunda, att tanken behöfver bli mindre klar,
om grundmetaforen får bildens fyllighet; tvärtom.
En god bild gör grundmetaforen tydligare.
Tänkom t. ex. på den bild, hvarmed Plotinus vill uttrycka,
huru det absoluta, utan att någon dess del emanerar,
kan vara grunden ttll allt: solen, som utstrålar sitt
ljus utan att därvid förlora något. Frånsedt att hans
fysikaliska uppfattning är oriktig, är bilden god och
uttrycker på ett klart sätt hans tanke. Att denna tanke
själf är ohållbar, blir icke bildens fel, men att tankens
ohållbarhet faller i ögonen, är bildens förtjänst. En
oklar tanke förskansar sig bäst bakom mera bleka
metaforer. Därför ha bilderna spelat en så viktig roll i
filosofien. Diskussionen rör sig egentligen alltid om
en bild. Och detta är icke att beklaga. Det kan icke
vara annorlunda. Om en bild synes oss för krass,
så må den ersättas med en annan mera adekvat bild.
Det krassa ligger icke i bildligheten som sådan, men
det krassa i en tanke blottas mera i bilden än i mera
färglösa uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
