Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uns nun selber verwandt zu sein scheinen.» (Phys.
Psych. 2 I, 487). I detta uttalande ligga tvänne
påståenden, som jag vill göra skillnad mellan: först
det, att förmedlingsledet är en känsla, så det att
förmedlingen kommer till stånd på
beröringsassociationens väg. Detta senare påståendet är mycket viktigt
från logisk synpunkt. Om det är riktigt, är likheten
vid sinnesanalogien blott en illusion. Ton och färg
erbjuda då i sig sjelfva ingen jämförelsepunkt, men
tonen för öfver till en känsla som brukar beledsaga
den, och känslan åter till en färg, som den ock
brukar beledsaga. Och emedan tonens och färgens
stämning är lika, förefaller det oss, som om äfven tonen
och färgen hade en likhet, men det är icke så. Vi
ha då här ett af de många exemplen på hur känslan
förvillar föreställningen. Men i en sinnesanalogi
tyckes mig ligga något mer. Äfven sedan jag tänkt mig,
att likheten är en illusion föranledd af en tillvand
beröringsassociation, kvarstår likheten. Beror detta på
att tonen och färgen så sammansmält med sin
stämning, att vi icke längre kunna i medvetandet frigöra
dem från denna? Eller finnes det måhända mellan
dem i sig själfva en likhet? Jag vill tro det senare,
Då man en gång för en blindfödd sökte beskrifva
den skarlakansröda färgen, utropade denne: »det måtte
vara något liknande en trumpetstöt!> Nu skulle jag
gerna vilja veta, hvad den, som för den blindfödde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
