Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 295 –
örfila upp fröken Castelli och kände samtidigt, att
ingen mindre än han hade rätt därtill... I hvilket
afseende skulle han kunnat anse sig bättre eller,
riktigare sagdt, mindre brottslig? Hon hade bedragit
en man med talang och hjärta för en slyngel —
han hade bedragit sin hustru för en själlös och
hjärtlös docka. Hon hade följt sina en lättfärdig
slinkas instinkter, han sina djuriska drifter. Och
ändå hade hon icke brutit ett gifvet löfte; han
svek också andras förtroende, men hade dessutom
brutit mer än sitt gifna löfte: han hade brutit en
ed. Än sedan? Hade han rätt att fördöma henne?
Han erfor ett slags tröst genom att endast
sysselsätta sig med sin väns olycka . . . Han hade
ett förträffligt hjärta; hans tillgifvenhet för skalden
var uppriktig och han deltog djupt i dennes
missöde. »Och den andre se’n,» sade han för sig själf,
»som uppsätter, så att säga, en motiverad dom . . .
Stackars, stackars gosse . . . han har sannerligen
inte förtjänat det!»
Ändtligen fick Osnowski slut på sitt bref. Han
reste sig och gick fram till dörren.
»Jag har skrifvit i försiktiga ordalag,» sade
han, »men inte på något sätt dolt sanningen . . .
Gud gifve honom den styrka han behöfver!...
Jag skulle aldrig kunnat tänka mig, att jag skulle
behöfva meddela en dylik underrättelse! . . .
»Jag upprepar min enträgna bön5» återtog han.
»Låt mig veta hur det går med Ignatius; endast
några ord behöfvas . . . Ack, att olyckan också skall
vara så ohjälplig! .. . Farväl, farväl!» — Han räckte
Polaniecki handen. — »Jag skall sedermera skrifva
till vår vän . . . Nu har jag inte tid . . . Min hustru
väntar mig. Gifve Gud, att vi finge återse
hvarandra under bättre tider! Farväl, min vördsamma
hälsning till er fru!»
Han gick.
»Hvad skall jag göra?» tänkte Polaniecki . . .
»Inskränka mig till att sända det här brefvet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
