Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7-8. Juli-Augusti - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POPULÄR RADIO
161’
Fig. 2. Moduleringens princip,
a. Vad som tillföres modulatorn.
b. Vad som erhålles från modulatorn.
nämligen kunna använda bärfrekvenstelefoni på alla eller
praktiskt taget alla ledningsparen i en »stolplinje», d. v. s.
ledningarna uppburna av en och samma stolprad. För att
undvika interferens — överhörning som telefonteknikerna
säga — mellan de olika samtalsförbindelserna, hade man
då två alternativ att välja på, nämligen antingen att
använda olika frekvenser för de olika ledningsparen,
varigenom man även vid ett ringa ledningsantal skulle
komma upp till höga frekvenser, eller att använda samma
frekvenser på de olika ledningsparen men så låga, att
induktionen mellan paren kunde hållas vid en ofarlig
storlek. De höga frekvenserna ha många nackdelar i
förhållande till de låga. Så t. ex. blir mottagningsstyrkan
vid höga frekvenser mera beroende av
väderleksförhållandena — regnvåta ledningar, för att inte tala om
rimfros-tiga och nedisade, ha större förluster (»dämpning») än
torra, och skillnaden tilltar hastigt med frekvensen. Vidare
skulle det första alternativet på grund av de många
frekvenserna medföra ett stort antal sändar- ooh
mottagar-typer o. s. v. Man beslöt sig därför för alternativet med ett
fåtal låga frekvenser.
Nästa fråga, som uppställde sig, var hur pass nära man
kunde lägga sändarfrekvenserna intill varandra. Man
visste, att de olika talljuden karakteriseras av ett antal
svängningar med olika frekvenser mellan ca 100 och 10 000 p/s.
Frågan var alltså hur stor del och vilken del av detta
talspektrum, som behövde överföras för att den lyssnande
skulle tillräckligt bra förstå vad den talande sade. Detta
är nämligen den enda fordran man ställer på en vanlig
s. k. kommersiell telefonförbindelse; klangtroheten i och
för sig kommer i andra hand. Genom experiment fann
man, att man mycket väl kan nöja sig med frekvensbandet
300—2 700 p/s.
Vad som sker vid modulering är ju välbekant. Fig. 2a
visar vad som tillföres modulatorn, nämligen talspektret,
och en bärfrekvens, i detta fall 10 000 p/s. Talspektret
är här redan begränsat till frekvensområdet 300—2 700
p/s. Figuren ger en uppfattning om den relativa storleken
av delspänningarna, som vid tal avgivas av mikrofonen
i en vanlig telefonapparat. Fig. 2b visar de för oss
intressantaste spänningarna som modulatorn avger.
Talspektret har helt enkelt med oförändrad form flyttats upp
10 000 p/s i frekvensskalan och ligger nu mellan 10 300
och 12 700 p/s. Dessutom har bildats ett spektrum, som
är det förras spegelbild i bärfrekvensen, och som ligger
mellan 9 700 och 7 300 p/s. Genom modulationen har
man alltså fått ett övre och ett undre »sidoband» till
bärfrekvensen, båda med samma form som det
ursprungliga talspektret. Det talljud, som präglat det senare, är
således i lika grad karakteriserat av vardera av
sidobanden, varför det är fullt tillräckligt att överföra endast det
ena av dem till den mottagande stationen. Bärfrekvensen
finns vid s. k. balanserade modulatorer ej med i
utgångsspänningen och har därför prickats i fig. 2b. Den behöver
ej heller överföras, eftersom den mycket väl kan alstras
i mottagarstationen.
Mottagarens demodulator (detektor) är ingenting annat
än en modulator. I denna inmatas det överförda
sidobandet, t. ex. det övre såsom i fig 3a, och den lokalt alstrade
bärfrekvensen. Resultatet av denna nya modulering (»de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
