Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vrå bland bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VRÅ BLAND BERGEN. 263
att måla »motiv» från Hälldala. Den ena hade valt ruinen af gamla
Hälldala, som låg kringvuxen af buskar, den andra hade valt
iskäl-laren, som låg mot norr i en dyster dal bakom ladugården.
Till majorskans fasa hade ingen af dem valt själfva Hälldala,,
som ändå var så vackert med pelare och altan utanför dörren; men
riktiga artister hysa hat till raka linier och tegeltak samt planterade
träd, och de bägge damerna hade således tagit till ämne två punkter,
vackra, med skog, buskar och snår, kullblåsta furor och stora stenar
och mossa och torfvor i oordning; men något begrepp om Hälldala
fick man icke.
Slutligen randades afskedsdagen. Majorskan följde först de sju
första till stationen. ^Farväl, söta Ulla, farväl tant; farväl goda
människor!» ljöd det om hvartannat.
»Tack, söta Ulla!» sade gamla tant Wolffenbiittel, omfamnande
majorskan. »O, hvad ni bo gudomligt, ja, hvar sommar kommer jag,
sedan det blifvit så lätt att komma hit. Snälla Ulla, det får du
bereda dig på; men om, jag säger bara om, om min Ullas bröst -
å propos, har ni några getter?»
»Nej, jag tror inte.»
»Jaså, lika godt, om Ullas bröst blir sämre, så skickar jag hit
mitt stackars barn nästa vår. Hon bör hvar dag dricka getmjölk.
Hör på, Ulla, nej, du, min dotter Ulla, när jag tänker efter, så kan
du beqvämt ta geten med dig. Ack, ett så förståndigt djur, hvitt
som snö. Ah, det kan man, när man far på järnväg, och Ulla gör
inte besvär af sig och äter intet annat än mjölgröt och hönsbuljoug.
Jag räknar på din vänskap, snälla Ulla; ack, hvad du är lycklig!»
Och så gick bantåget, och de sex näsdukarna viftade ända till
dess kungliga järnvägsstyrelsens byggnadsstyrelse behagat göra en
kurva, som ändtligen gjorde slut på viftandet. På eftermiddagen samma
scen, men blott två som viftade, och kurvan låg åt det hållet
närmare. Det var tant Ädelgren och mamsell Knockel.
»Se så i Guds namn», sade majorskan, då hon återkom och fann
sin man inbegripen i ett samtal med pastor Totilander. ?Seså, nu
äro de farna».
»Jag är riktigt ledsen för din skull, min gumma. Nu är du
åter i ensligheten, som nu måste kännas dubbelt tung. Emellertid är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
