Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men nu flög ett norrsken på tjuserskans kind,
en blixt sköt ur eldkolets brand,
hon vände sig bort, såg på väder och vind,
en suck hon förqväfde ibland.
Ack, hon var ej döfstum, som tydde så lätt
det hviskande hotet om vår oförrätt.
Dock, hvarför ej öppna den svällande mund
och låta oss höra ett ljud?
Vi voro ju inga barbarer i grund,
artister i skick och i skrud,
vi hade ju släckt en och hvar sin cigarr,
och jag med min hatt spelat krypande narr.
Nu började högljudt min skälm till kamrat
förtälja skandalens „on dit“;
men skönheten satt der så stolt och kavat,
likgiltig för allt bryderi.
Hon stirrade utåt på nejden. Jag såg
en himmel af oskuld i blick och i håg.
„Håll!“ — skrek jag — „Håll tyst med ditt hädiska tal!
Här yrkar nu jag — qvinnofrid!
Om döfstum, om stum utaf eget val,
en tärna, en ungmö så blid,
vi fått att beskydda på ridderligt vis;
respekt till och med för en qvinnas kapris!
Helt säkert har himlen en engel oss sändt
att näpsa allt oheligt snack.
Ve den, som i oskuldens närhet ej kännt
sig tyngd utaf syndernas black,
ve den, som i källan, så perlande klar,
vill stänka det gift han på läpparne har!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
