Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 163. Lars Hydrén - 164. Johan Floderus - 165. Lorenz Murbeck - 166. Erik Tolstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oeli Erkebiskop. Några få dagar fdre sin död presiderade
han i Donikapiilet.
1G4.
Johan Floiiehus
föddes den G Oktober 1721 i Skatelöfs socken i Småland,
drr barrs fader var Prost och Kyrkoherde. De korta
biografiska anteckningarna öfver honom innehålla de vanliga
Akademiska gradernas genomgående och slutligen hans
befordran till Professor i Grekiska litteraturen år 17G2 samt
till Kyrkoherde i Gamla Upsala år 1779. Han blef
ledamot af Nordstjerne-Orden samt af VeteDskaps-Akademien,
hvilken sista utmärkelse hart ådrog sig genom sina vackra
Latinska poemer. Ännu vackrare och sällsyntare är likväl
hans blygsamhet, som kom honom att undanbedja sig
Kyrkoherdebeställningen vid Slorkyrkoförsanrlingen i Stockholm
och Linköpings Biskopsstift, till hvilka bada embeten hau
kallades. Hau afled den 28 April 17S9.
1G5.
Lorenz Murbeck,
äldre broder till förutnämnde Murbeck, var född år 1700,
prestvigdes år 1723 och blef då genast Kornpastor vid
Tyska församlingen i Malmö, i hvilken stad hau nitton år
senare blef Svensk Kyrkoherde. Denua befattning lranu
liatr likväl kuapt tillträda, ty han utnämndes samma år till
Superintendent i Carlskrona, der han qvarblef till sin död
nr 17G9. Lärdom, ordningssinne, sträng redlighet och
outtröttlig verksamhet utmärkte denne marr. Man har om
honom anmärkt, att blott svår sjukdom kunde afhålla honom
från predikstolen, der han, om intet sådant hinder
inträffade, ovilkorligen syntes hvarje helgedag och ofta efven om
fredagarna. Icke desto mindre hade hau tid öfrig till
åtskilliga skrifters författande, hvaribland ett större verk
öf-, r Kyrkohistorien, till hvilket manuskriptet likväl gick
förloradt vid cn eldsvåda.
1G6.
Eriic Tolstadius
föddes år 1G93 i Jakobs- och Johannis-församling, der hans
fader då var Komminister. Tidigt känd genonr sina
ovan-liga predikogåfvor, i synnerhet geuom sitt lättfattliga
populära föredrag, blef han Huspredikant i tvänne förnäma hus
och år 1723 Amiralitets-Predikant vid Skeppsholmen. Som
en mängd åhörare strömmade till hans kyrka, kallades den
andäcktiga hjord, som samlade’s kring honom, på spe:»
Holm-folket». Det var likväl icke härtill allena oviljan mot
honom inskränkte sig. Han hade en gång yttrat, att om
Biskopar och lärare bättre fullgjorde sin pligt, skulle det
stå bättre till med församlingen. Detta hade till följd, att
de vördige fäderne sammanträdde, öfverlade och beslöto,
icke att hädanefter allvarligare fullgöra sina åliggauden,
utarr att näpsa den oläglige sedoläraren, som man lofvade i
intet stift skulle vinna befordran, ett löfte som man
verkligen höll bättre, än många andra. Tolstadius beskyldes
för pietism och tillgifvenhet för den bekante Dippols
satt-ser. Aktioner tillställdes mot honom och hau måste
försvara sig, än inför Konsistorium, än inför Kämuers-Rätt,
än inför en särskild t tillförordnad Kommission, men hau
hade den lyckan att undgå alla dessa faror och att
öfver-allt frikännas, ja, till och ined att härigenom vinna ökadt
anseende och flera åhörare, förföljelsernas vauliga frukt. T.
var emedlertid en, om möjligt, ännu mera praktiskt, än
theoretiskt renlärig, Kristen, ty hans vandel var
exempla-risk, om någonsin en menniskovandel kan kallas så. Hatt
älskade religionen^ men älskade henne icke i de toma satt’
serna, utan i sina ittcdmenniskor och i sjelfva sina fiender.
Ingen behöfvande gick från honom ohulpen, om hjelp var
möjlig — och en mängd anekdoter berättas om huru han,
obekymrad om sig sjelf, ofta blottat sig på det nödvändigaste
för att räcka en skärf åt den behöfvande — ingen lidande
otröstad, ingen ovän eller motståndare oförsonad. llanJ
anseende var äfven så stort och allmänt, att till och med
från främmande länder kommo persouer att höra honon1
och hugsvalas af hans ord och umgänge. Domstolarna be*
gagnade ofta hans menniskokännedom och hans
öfvertal-ntngsförmåga att utreda invecklade brottmål och bring11
förhärdade förbrytare till bekännelse. Man ville belött“
honom med yttre utmärkelser, men hau undanbad sig den)’
Sålunda var hau ämnad till Theologiie-Doktor, och Konung
Fredrik ville göra honom till sin Ofver-Hofpredikant saín*
till och med fördubbla hans lön, men T. vägrade att emot’
taga dessa förmåner. Han utnämndes likväl till
Kyrkoherde i Jakobs-och Jolrannis-Församlingar utan att hafva sökt,
eller ens anat, det. Här fann honom döden under ett oför"
trutet utöfvande af sitt kall år 1759. Som han aldrig sam’
lat några jordiska skatter, så ägde han ej heller tillgång
att åka, ehuru hans försvagade helsa gjorde gåendet b»’
svärligt, men hans åhörare skänkte honom hästar och vagör
och då hart bortgifvit sin sista penning, blef förlusten k0’
nom ofta ersatt af obekant hand. Denna oegennytta ftr’
vånar ej hos en man sådan som Tolstadius; mera förv*1’
nande är, att han icke ens brydde sig om att samla si*J¡1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
