Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II såsom skald och tänkare af C. F. Peterson. Med porträtt af konung Oscar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på parnassen som på tronen — en kung med spiran i den ena
handen och lyran i den andra, en härskare, som styrt sitt rike
kanske mer “with the sweet reason of divine genius” än med
den politiska konvenansens stadgar i form af konstitutionella
bestämmelser. Han har aldrig öfverträdt de senares område,
men han har, olik så mången annan regent, kunnat beträda det
förra gebitet, där han för hvarje tänkare visat sin gudagifna rätt
att vara kung. Sången, om ej ordet, är alltid mäktigare än
svärdet. Den franska marseljäsen var för Bernadottes sak mer
än en half million bajonetter. Den fredens marseljäs,
hvarefter Sverige snart i ett hundra år tågat, har för detsamma
vunnit många gånger mer, än det på två tusen år vunnit med
svärdsslag och ledungsfärder. Låt vårt älskade fädernesland i Norden
i ännu ett hundra år regeras af den anda, som varit själen i
Oscar II:s styrelse, och dess rykte skall bli hvad Greklands en
gång var i fråga om konst och vett och sång och allting annat,
som höjer och förskönar lifvet.
Ingen lär våga bestrida, att Sveriges folk varit höjdt med
denne sin konung. Ja, vårt fosterland har varit stolt öfver
honom. I likhet med sin närmaste föregångare hade han, olik sin
far och farfar, för första gången sett dagen å den jord, som blef
hans rike, hvilken omständighet naturligtvis utgjort en af de
ömma strängar, genom hvilka den ömsesidiga stämningen hos
honom och bland folket alltid varit mera innerlig och naturlig,
än förhållandet kunde vara, så länge det ingick i massans
medvetande, att den, som satt på tronen, tillhörde i kraft af sin börd
en annan nation. Visserligen är icke svensken den, hvilken
förnekar utländingen sin hyllning, men den svenska egenskap, som
framträder i öfverdrifven artighet för den främmande, är dock
aldrig så djup, så ädel och så långlifvad som den kärlek, han
städse bevisar den landsman, som med sin “gudagifna” rätt styr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
