Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Framför Ingolstadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver hvilka han sjelf nyss hade varit så stolt, och
först sedan jag visat honom dess mynning,
svarade jag:
»Till svenska lägret, naturligtvis!»
Nu ändtligen var han fullt öfvertygad om
nödvändigheten att lyda och i denna sunda öfvertygelse
hörjade han med raska steg gå före mig. Snart
hade vi uppnått vägen och inom en halftimme
derefter hade jag det nöjet att för mina kamrater i
lägret visa min jättelika fånge.
Mina tankar, att konungen skulle låta söka
efter mig, bekräftades fullkomligt af den förste
landsman, som jag mötte.
Det var Hans Färdig, min gamle, gode vän.
»Välkommen!» utropade han vid min åsyn. »Vi
trodde allmänt, att du hade fallit offer för någon
bondes mordiska lusta, ty det här packet lärer icke
skona dem, som falla i deras händer. Konungen
har utsändt folk att söka dig, men de hafva ännu
icke kommit tillbaka. Nu måste du emellertid
berätta mig ditt äfventyr!»
»Icke nu, gamle vän, men i afton, om du vill
infinna dig i mitt qvarter, skall jag med största
nöje villfara din begäran. Till dess farväl!»
»Farväl! Men en sak måste du dock säga mig.
Är det den der karlen, den der jätten, som vållat
dig obehag?»
Hans Färdig gaf den stackars bonden ett barskt
ögonkast.
»Akta dig!» sade jag leende. »Akta dig, att du
inte skrämmer den stackars gossen med dina omilda
ögon. Jag försäkrar dig, att han är den beskedligaste
karl i verlden, om man blott låter honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
