Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Jag återfinner Aurora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och hvad heter han? Det är väl icke . . . .?»
». . . . din fiende, menar du? Nej, hittills tror
jag, att han aldrig ens har sett ditt väna anlete.
Han heter Ulrik Apfelbaum.»
»Densamme, om hvilken talades så mycket i
Mainz?»
»Just densamme!»
»Nå ja, låt honom försöka att skada oss, min
älskling! På våra hufvud kan han ju icke kröka
ett hår utan Guds vilja.»
»Tack för dessa ord min egen Aurora! Du
har rätt. Vi vilja förtrösta på Gud.»
Nu stannade vi icke längre qvar i denna
kammare. Med det klart lysande ljusets tillhjelp var
det oss en lätt sak att finna ut ur huset, men vid
porten återstod ett ganska besvärligt arbete, emedan
den var försedd med många bommar och andra
låsinrättningar, hvilka jag måste dels aflyfta, dels
sönderbryta.
Dock försiggick äfven detta, utan att vi blefvo
störda, och snart hade vi den glädjen att
sammanträffa med tjenaren Heinrich. Denne hade troget
qvarblifvit på sin post. Han hade hört de båda
skotten, men då han icke blef genom den
öfverenskomna signalen kallad till bistånd, hade han
ansett klokast att lägga band på sina önskningar
att komma mig till hjelp. Jag berömde honom för
hans välförhållande.
Den stackars karlens glädje öfver matmodrens
befrielse var stor och kan blott jemföras med den,
som gamla Gretchen kände, då hon snart derefter
såg oss inträda i värdshuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
