Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ej vet jag hur man kan skylla mig för ostadig-
het, kära, nådiga fru. Jag har aldrig låtit honom be-
haga mig!»
»Så sade dock hustru Anna nyss och äfven an-
dra hafva talat derpå.»
»Det är en evig osanning: Om han kan bevisa
att han fått gifva mig den ringaste ting eller att jag
lofvat honom en bokstaf, eller kan han säga mig, på
hvad ställe jag var, då jag gaf honom handen på att
jag ville vara honom stadig, så vill jag gerna göra
honom till viljes.»
Elin talade ifrigt och varmt. Det hördes att
hvarje ord kom ur hennes innersta hjerta. Det all-
varliga uttrycket i Karin Månsdotters ansigte försvann
också småningom och när Elin slutade, tog hon henne
sakta i armen och drog henne upp till sig.
»Ej må du tro, kära Elin», sade hon och hennes
röst lät äter mild och len som vanligt, »att jag vill
tvinga dig, då jag nu hör din hjertas tanke. Jag har
trott, ser du, att det skulle vara till din egen lycka
om slottsfogden finge sin vilje fram, ty så har din
egen gudfar sagt mig. — Men säg nu blott kort och
godt nej, då herr Ture kommer nästa gång, så blir
saken slut.»
Dessa vänliga ord gjorde Elin så glad att tårarne,
som hon hittills lyckats återhålla, började strömma ur
hennes ögon. Alldeles utom sig af rörelse kastade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
