Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Eriksson och Peder Brahe kommo i det
samma gående öfver gårdsplanen. Han vinkade dem
till sig. Med ett vemodigt leende svarade han på
deras helsning. Det gladde honom, sade han, att se
att ett par af hans gamla vänner ännu voro qvar hos
honom, Det var redligt af dem att icke öfvergifva
honom i hans nöd. Han tackade dem af hjertat der-
för, tryckte deras händer och såg så djupt förkros-
sad ut med sina tårfylda ögon, att Sten Eriksson,
som hade så mycket att harmas öfver och som icke
var synnerligen blödig till sinnes, brummade något
som fästan liknade en beklagan.
»Men så har I ock, nådig herre», tillade han,
då konungen klappade honom på skuldran, »farit
grymmeligen fram!»
»Vi ångra det, Sten! Vi ångra det så att det
svider in i själen. Men ser I, det som är gjordt kan
icke göras ogjordt!»
»Borde I ej, nådig herre, skrifva fru Märta
till?» inföll nu grefve Per, darrande på hufvudet för
hvarje ord såsom han alltid brukade, då han talade nå-
got allvarsamt.
»Så hafva vi ock tänkt!»
»Då får I bjuda riklig mansbot», sade Sten
Eriksson.
»Också det hafva vi tänkt. Vi vilja skänka guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
