- Project Runeberg -  Adolf Findling eller Tre år under drottning Kristinas regering /
36

(1892) [MARC] Author: Pehr Sparre
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hertigens page

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äga rum; således borde hvarje försök att inleda prinsen i frestelse vara fruktlöst.

Detta oaktadt såg det ut som Arnold ägde någon hemlig förhoppning att en statshvälfning skulle ske utan tronföljarens inblandning. Vore företaget verkstäldt, eller åtminstone börjadt, behöfdes nödvändigt armar och svärd; och mer åstundade ej den stridslystne ynglingen. »Omöjligt,» sade han till sig själf, »kunna så betydande män som borgmästare och landshöfdingar afhandla drottningens förjagande från styrelsen, om icke en klokt anlagd plan därtill finnes. Dennas beskaffenhet ligger väl utom min synkrets; men lika säkert som prinsen måste lyssna till nationens röst, lika säkert uppstår ett motparti, som bör besegras.»

På sådant sätt vidhöll vår page sin monolog, ej märkande tidens gång, ända tills morgonrodnaden började arbeta sig fram genom några tjocka snömoln. På spiseln hade intet vedträd brunnit sedan föregående eftermiddagen; likväl kände han rummet kvaft, och, utan att rätt veta hvad han gjorde, öppnade han fönstret, för att insläppa frisk luft. I samma ögonblick stack en liten sotargosse upp sitt svarta ansikte ur skorstenen på ett gent öfver beläget hus, i det han sjöng:

Mitt arbete börjas i Herrans namn,
Då ännu den rike i hvilans famn
Om gårdagens njutningar drömmer.
Fast liten, föraktad och smädad han är,
Den frånfallne gossen, har Gud honom kär,
Sitt fattiga barn han ej glömmer.
Vak upp och hör, du slumrande värld,
Jag lyckligt slutat min farliga färd!


»Hm!» sade Adolf och tillslöt fönstret. »Den lilla svarta skrikhalsen tyckes ej vara särdeles nöjd med sin upphöjelse. Besynnerligt! Troligtvis har han haft samma öde som jag, annars hade han väl icke sjungit: Gud har den frånfallne gossen kär. Ja, högheten är vansklig, sällan förbunden med lyckan. Men å andra sidan, hvad hade vi här i världen att beställa, om det nödvändigt erfordrades att som snäckan krypa in i skalet, eller obemärkt kräla från vaggan till grafven? Det förflutna är afskildt från framtiden; i styrkan ligger ett säkert bevis, att man skall rödja sig rymlig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:35 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/psadolf/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free