- Project Runeberg -  Den svenska psalmboken / Herzogs-Melins 1932 /
122

(1932-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - 165. Vak upp! hör, väkten ljuder - 166. Gud, min Gud, som dig förbarmar - 167. En syndig man, som låg i syndens dvala

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och ej av ändring vet!
Att synden hopplöst minnas:
O mask, som ro ej ger!
Ack, kan väl hoppet finnas,
Då ingen tid är mer?

4.
Vak upp! hör, ropet skallar:
Nu är behaglig tid,
Nu gå, dit Herren kallar,
Med bön och bot och strid!
Vill du den nåd förnimma,
Som syndarn bjuds ännu,
Så tänk var dag, var timma,
Att nu är tid, blott nu!

F. M. Franzén (1772—1847).


166.

Gud, min Gud, som dig förbarmar,
Du som icke vill min död,
Jesu, räck mig dina armar,
Där jag ligger i min nöd.
Synd och kval mig överhopa:
Låt mig icke fåfängt ropa.
Jesu, du min hjälp och tröst,
Var mig nådig, hör min röst.

2.
Nu jag ser, hur jag gjort illa,
Jag som på fördärvets stig
Låtit världen mig förvilla,
Låtit synden fängsla mig:
Nu omsider jag förfarit,
Hur mitt hopp bedrägligt varit,
Då hos dig, o Gud, min själ
Icke sökt sitt högsta väl.

3.
Men jag finner till min smärta,
Att ännu hos mig jag bär
Samma tygellösa hjärta,
Samma svekfulla begär.
Att jag dem må kunna dämpa,
Jesu, lär mig städse kämpa
Och i kraften av ditt blod
Giv mig styrka, giv mig mod.

4.
Ja, mig strida lär i tiden
Och, när jag ur tiden går,
Giv uti den sista striden,
Att jag segerkronan får,
Att jag, frälst från evig fara,
Mätte bland de sällas skara,
Milde Jesu, prisa dig,
Som ur nöden hulpit mig.

Svensk förf. (1700-talet).
Kr. Dahl (1758—1809).


167.

En syndig man, som låg i syndens dvala,
En himlaröst så hörde till sig tala:
»Vak upp, vak upp! hör ordet, som hugsvalar;
Se, vilket ljus beskiner berg och dalar!»

2.
Vars är den röst, som går till hjärtegrunden?
»En ängels från de himmelska förbunden.
Ack, sov ej mer; med tunga, mer ej bunden,
Sjung Herrens lov den sköna morgonstunden!»

3.
Ett sorgfullt bröst har ej en ledig tunga:
I själanöd ho kan med glädje sjunga?
Bland jordens barn, de gamla som de unga,
Den nöd är stor, ty synder oss betunga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:51:50 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/psalmbok/1932/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free