Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 219. Gud fullkomlighetens källa - 220. Jag vill visa, Gud, min styrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5.
O, hur skall jag vedergälla
Allt det goda, som utgår
Av din kärleks rika källa?
Njuta det jag blott förmår.
Dock, om visligt jag använder
Skänkerna av dina händer,
Du ej mer av mig begär,
Du som idel kärlek är.
6.
Liva själv mitt kalla sinne
Att dig älska över allt.
Världens retelser försvinne
För det goda, du befallt.
Vare kärlek, tro och lydnad
Evigt själens sanna prydnad!
Vare du min själs begär,
Du som idel kärlek är!
7.
Jord och himmel må försvinna,
Må försmäkta själ och kropp,
Salig dock jag mig skall finna,
Om du är min del, mitt hopp.
Dubbel salighet sig gjuter
I det goda, som jag njuter,
Då i tron jag älskar dig,
Du som först har älskat mig.
8.
Gud, att jag dock älska kunde
Dig så rent, så högt jag bör!
Snart, ack, snart den dagen stunde,
Då jag dig, blott dig tillhör,
Då jag, lyftad över gruset,
Ser ditt ansikte i ljuset
Och ej skiljes mer från dig,
Du som evigt älskar mig!
B. Münter (1785—1798).
J. Åström (1767—1844).
220.
Jag vill visa, Gud, min styrka,
Jag vill dig evigt hålla kär:
I allt och framför allt dig dyrka
Skall evigt bli min själs begär.
Jag endast dig vill höra till
Och vet, att du mitt bästa vill.
2.
Vi har ej förr min kärlek brunnit
Till dig, som älskar mig så högt?
Vi har min själ så sent dig funnit,
Vi har hon sökt sitt väl så trögt?
När detta allt jag tänker på,
Av blygd, o Gud, jag tystna må.
3.
Min tid förgick, mitt liv förtärdes,
Ett rov för syndiga begär,
Och mer och mer mitt hjärta snärdes
I världens nöjen och besvär;
På villans stig jag, yr och djärv,
Såg först vid branten mitt fördärv.
4.
Den sällhet, världen gav att skörda,
Var blott ett svekfullt slaveri,
Men ljuvt ditt ok och lätt din börda,
Sen du från synden gjort mig fri.
Jag världens bojor mer ej bär.
Ett högre väl min själ begär.
5.
All jordens fröjd så snart försvinner;
All ära, vällust, rikedom,
Om ock jag dem med möda vinner,
Så lämna de dock själen tom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
