Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 429. Vak upp, min själ, giv ära - 430. Vak min själ, och var ej sen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6.
Jag kan ej rätt dig lova,
Dock frambär jag min gåva;
Den rökelse, jag giver,
Min sång och suckan bliver.
7.
Försmå ej det jag beder.
Du ser i hjärtat neder
Och finner, att jag haver
För dig ej bättre gåvor.
8.
Du värdes själv fullända
Ditt verk på mig och sända
Den som mig alla dagar
Hugsvalar och ledsagar.
9.
Min gärning nådigt skåda,
Hjälp du det bästa råda;
Låt upphov, fortgång, ända,
Allt till din ära lända.
10.
Välsigna mig och skydda,
Mitt hjärta bliv din hydda;
Låt ditt ord min spis vara,
Till dess jag hän skall fara.
P. Gerhardt (1607—1676).
H. Spegel (1645—1714).
430.
Vak min själ, och var ej sen,
Ty solen nu sitt blida sken
Begynner åter visa.
Gud haver mig i natt betäckt
Med sitt beskydd och mig uppväckt;
Ty bör mig honom prisa.
Hjärtelig’
Vill jag mig
Därför gläda
Och framträda
Med min gåva
Och Guds nåd och godhet lova.
2.
Ej finns ett offer Gud så kärt
Och Herrens välbehag så värt
Som en andäktig tunga,
När den hos en botfärdig själ
Av Andens nåd upplivas väl
Att bedja och lovsjunga.
Sådant ljud
Till vår Gud
Skall framföras
Och bönhöras:
Det skall hinna
Till hans tron och nåde finna.
3.
All djur på marken fröjda sig
Och på sitt sätt lovsjunga dig,
Du store världens Herre.
Var fågel sjunger dig till pris,
Vart träd, var blomma på sitt vis,
Det större med det smärre.
Jag har fått
Mera gott,
Större gåvor,
Bättre håvor
Än de alla;
Ty bör jag dig mer åkalla.
4.
Din omsorg har ledsagat mig
Så underbar som nådelig
Allt ifrån moderlivet.
Du var min enda hjälp och tröst,
När jag låg vid min moders bröst,
Och mig av nåd du givit
Liv och lem,
Hus och hem,
Mig försvarat,
Mig bevarat
Från elände,
Där jag själv ej faran kände.
5.
Men dyrast är den nåd, o Gud,
Att du mig givit dina bud
Och låtit mig få veta
Den tro, som själen frälsa kan,
Den plikt, som fordras av var man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
