Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska psalmboken - V. Kristligt sinne och förhållande - 447. Herre, du för oss i nåd - C. Med avseende på de yttersta tingen - 1. Livets korthet och dödens visshet - 448. Dav. 39. Gud, lär mig dock besinna - 449. Snart döden skall det öga sluta - 450. Ack, att i synd vi slumra bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
447.
Herre, du för oss i nåd
Öppnat haver ditt förråd;
Dryck och spis åt oss du räckt,
Oss du styrkt och vederkveckt;
Själ och kropp du dagligt när,
Och vad gott och nyttigt är,
Oss din milda hand beskär.
2.
Pris ske dig för dagligt bröd!
Må vi ej med överflöd,
Vällust, hårdhet, överdåd
Oss försynda mot din nåd!
Skänk oss frid, förnöjsamhet,
Lycka, sundhet, enighet,
Sist en evig salighet.
J. O. Wallin (1779—1839).
C. Med avseende på de yttersta tingen.
1. Livets korthet och dödens visshet.
448.
Dav. 39.
Gud, lär mig dock besinna,
Hur snart mitt liv förgår.
Liksom en ström förrinna
Dess dagar och dess år.
Om flera eller färre
Åt mig du mätte ut,
De likna dock, o Herre,
En flyktad dröm till slut.
2.
Se, jordens släkter falla
Som stoft till jorden ner:
Hur äro de dock alla
En skugga och ej mer!
De fika, de arbeta,
Betänka ej sitt fall;
De samla och ej veta,
Ho det anamma skall.
3.
Varvid kan jag mig trygga?
På dig förtröstar jag
Och lägger glad till rygga
Min väg för varje dag.
En gäst lik mina fäder
Jag föres vid din hand
Och gränsen snart beträder
Till mina fäders land.
J. O. Wallin (1779—1839).
449.
Snart döden skall det öga sluta,
Som länge sorgens tårar göt;
Snart skall mitt stoft sin vila njuta
Och frid i jordens lugna sköt’.
2.
Men i den stund, då dödens smärta
Mig omger med sin ryslighet,
O, då gör kännbar för mitt hjärta,
Allfader, din barmhärtighet!
3.
När rösten, skälvande och bruten,
Åkallar, Skapare, ditt namn,
O, sträck mot mig i dödsminuten
Din hulda, faderliga famn.
Anna Maria Lenngren (1755—1817).
450.
Ack, att i synd vi slumra bort
Ett liv, så viktigt och så kort,
Och glömma för ett timligt väl
Att samla skatter för vår själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
