Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
Ve oss, Mirjam, ren i lifvet döde!
Jehovah var fädrens Gud; — skall äfven
Han förbli en Gud för fädrens söner,
Dem han inledt uppå öcknens stigar,
Men i nöden nu, så glömsk, förlåter5
Dem — o höjd uppå all annan fasa!
Han på hungerns marterfulla altar
Till ett öfvergifvet offer ställer? . .
Kärlekslös kan visst den Guden kallas.
Mirjam.
Tyst! Nahesson, Zebaoth ej häda.
Skall hans förstlingsfolk sin Herre smäda?
Du är en bland förstlingsfolkets förstår:
Knot mot Gud minst pryder förstens tunga,
öfver blommors brist omanligt klagar
Du — nå väl! kring våra fötter blomma
Endast kiselns rosor, sandens törne;
Men högt öfver våra hjessor blomstra
Stjerneblommor uti rika grupper,
Ty sitt blomstertak ju himlen spänner
Öfver öcknen, liksom annorstädes.
Abrah’ms-folket står ju himlen närmast!
Derför Gud dess blickar vill från gruset
Lyfta till sin himmel upp, den rika,
Den af löftets gyllne stjernor fulla.
Hvad är nöden, som med knotets tunsra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
