Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Hon faller af, förvissnad till sin märg.
Ej kunna gerningar, i kärnan tomma,
Från själen välta undan skuldens berg.
Hvad våra händer, fast så godt, förrätta,
Det kan dock icke hjertats bördor lätta.
/
Och våra fötter, huru än de trefva
1 rastlös vafllfart, icke hinna de
Till vår försonings mål; hur än vi sväfva
Kring haf och land, beständigt jägtande,
Det sökta målet skall doqk städse jäfva
Den blick, som tror sig det i tiden se.
Ej handen verkar och ej foten leder
Till sådant mål, som hjertats frid bereder.
Ja nu, fast sent, jag mig förvissad funnit
Om penitensens otillräcklighet.
Nu har min tro på egna verk försvunnit:
Är icke det en vinning — redan det?
Botöfningarnes ström, den har förrunnit
Med grumlig våg; nu jag förvisso vet,
Att fruktlöst man på sje((försoning tröstar,
Och öfver goda verk sig fåfängt bröstar.
Ty sjelfförsonarns barm blef oförsonad,
Hans hand blef otvådd i sjelftvagnings-bad,
Och Ave-bedjaren blef oförskonad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
