Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Blir ers majestäts bevågenhet icke större än det intresse, jag hyser för henne, då är jag lugn.
— Åh, herr Fersen, ni har sjelf lärt mig, huru man bör gå tillväga för att komma dumt prat att tystna! Man vänder sig helt enkelt till en annan.
— Och ingenting är så angenämt som ombyte.
— Ni har måhända rätt. Jag skall verkligen fundera på att intaga flera svenskar i min förtroliga societé.[1]
— Jag gläder mig åt mina landsmäns lycka!
— Och er egen?
— Den sätter jag i första rummet, jag vågar icke neka dertill; men den är fullt beroende af ers majestät. Från er kommer glädje eller sorg!
— Ni gör mig verkligen brydd! Ni kan ju förstå, herr Fersen, att jag icke vill någon varelses ofärd.
Drottningen lutade sig skälmskt tillbaka, under det hon lekte med en medaljong, som hon bar om sin hals.
— Jag försäkrar er, att jag är full af de vackraste föresatser i och för mensklighetens väl.
— Och ingen kan lättare utföra dessa föresatser!
— Tror ni! Nå, i alla fall, mitt intresse är temligen starkt fästadt vid er och jag ber er bära denna medaljong som en hågkomst af detta erkännande.
— Marie Antoinette!
— Så kallar man måhända den dame, hvilkens ansigte döljes af denna enkla guldkapsel — sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
