Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tretionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mäster Alström, hvilken uteslutande fört ordet, under det hans hustru och syster med tillbakahållen andedrägt lyssnat på honom, begaf sig nu med långa steg ur rummet, följd af de båda qvinnornas häpna blickar.
Det var ett lifligt hvimmel på gatorna. Handtverkare, gesäller och bärare trängdes om hvarandra. Upphetsade, rödbrusiga, högljudda gingo dessa fotvandrare förbi hvarandra; då och då skyldrade de eller svängde hotande med käppar i luften, hvisslade på någon munter melodi eller svuro. De flesta voro väl förplägade. De uppträdde med säkerhet, likasom voro de öfvertygade om, att de egde den styrande makten på sin sida.
Mäster Alström stod en stund i sin förstugudörr och såg efter de förbigående samt nickade belåtet!
— Ja, ja, så skall det vara! — mumlade han.
— Gå på, gossar, ner mot riddarhuset; der skola vi göra halt, så lyder ordern!
Han smålog, rätade upp sin lilla gestalt och fann sig till mods ungefärligen som en kommenderande general före en batalj. Men kännande sig måhända icke ha tillräcklig ammunition för att med heder stå ut med den dust, som möjligtvis kunde förestå, sköt han nu tvärs öfver torget och in på källaren »Gyllene solen».
Inne i källarsalen var allt som vanligt, mörkt och dystert; en verklig parodi på det namn källaren bar och i full öfverensstämmelse med den sol, hvilken svängde på skylten utanför, svartnad, liksom behängd med ett sorgflor och gnisslande på rostiga gångjern. Men måhända bar källaren sitt namn efter de uppblåsta, flammande ansigten, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
