- Project Runeberg -  Folkskalden Pehr Thomasson /
19

(1883) [MARC] Author: J. L. Saxon
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

19

däraf icke så noga fästa sig vid de mSuga fel och bristor,
som vidlåda min sångmö.

Alt ifrån min spädaste barndom bar jag trott mig
äga »inne och känsla för poesi. Innan jag det själf
förstod, drogs jag af en inre oemotståndlig makt till sångens
förtrollande rike. Som barn satt jag ofta hela timmar i
den vilda skogen, förtjust i en liten sångfågel, som slog
sina ljufva drillar, eller också beundrande den strida
flodens brus, som sjungande och glad dansade ned för klippor
och hällar, mellan buskar och snår, t-ils dess den slutligen
hann målet for sin vandring: en lugn och leende insjö.
Ooh ännu oftare smög jag mig ut i den tysta
sommarnatten och 6atte mig på en tiillbevuxm klippa vid sjön i döt
glada hoppet att få «e Näcken, om hvilken jag hade hört
många förunderliga sägner. Ibland tyckte jag mig höra
underbara ljud, som jag trodde bestämdt Näcken
framlockade ur sin guldsträugade harpn; och strax skapadö
min inbillning af den lätta dimman tusende små älfvor,
som sväfvade kring blomsiertufvorna på ängen. Men hvad
som mest förtjuste mig, var den gamla folkvisans djupa
melankoliska toner. Hörde jag en sådan sjungas, lärde
jag den gonast utantill, ooh sedan var det min lust att
sjunga deu på bärg och i dal, i skog och i mark, medan
klippornas ekon upprepade slutorden i långa uthållande ljud.
Snart blef dock en och samma visa enformig, och som jag
sällan fick höra någon ny, så började jag själf’ att dikta.
När jag då i min barnslighet tyckte, att jag lyckats, blef
jag Bå glad i min själ; mitt hjärta klappade af fröjd, jag
ville i ögonblicket omfamna himmel och jord. 8å förflöt
första tiden af min barndom, och med den alla do- granna
luftslott jag bygt för framtiden. Jag kände nu själf, att
jag var för litet bildad, till att rätt reda, hvad som rörde
sig inom mig viJ àskå landet af de sköna föremål, naturen
öfver alt erbjuder. Jag grät öfver, alt jng icko förmå Ido i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 11 16:36:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/pthomasson/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free