Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På tro och loven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Håll upp med det där! utbrast han plötsligt
rasande, då den andre började spela en munter melodi.
Det gör mig alldeles galen. Jag kan inte uthärda det.
Pentfield kastade banjon på en av kojerna och
gnolade:
Hör mig viska i ditt öra,
vad den svage ej vill höra.
Jag är minnets orm —
jag är din vackra stad —
jag är lyx och prakt
och allt som gör dig glad.
Den andre nästan krökte sig av smärta, där han
satt, och han böjde sitt huvud ned mot bordet.
Pentfield började åter att trumma med knogarna på bordet.
Ett högt brak från dörren tilldrog sig hans
uppmärksamhet. Frosten kröp långsamt uppför innersidan av
dörren som ett vitt lakan, och han gnolade åter:
Fåglarna har sina nästen
och markens djur sina bon,
när löven faller och stormen
går fram över heden och mon.
Men ingen lya jag finner
— inget bo för mej.
O, giv att mitt hjärta, min flicka,
må finna lä hos dej.
Därefter var det ganska tyst i stugan, och denna
tystnad bröts icke förrän Billebedam kom tillbaka och
ställde tärningsbägaren på bordet.
— Hm, mycket kall. Oleson han tala med mig, han
säga, Yukon frysa till sista natt.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
