Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 6o —
av den främmande kvinna, de mötte i trädgården. Om barnet tillfrisknar,
kommer man att glömma hela saken, men i annat fall kommer Poppæa att
anklaga Lygia för häxeri och om man då finner henne, kommer det icke att
finnas någon räddning mer för henne.
Det blev ett ögonblicks tystnad, sedan sade Vinicius:
— Det är möjligt, att hon förhäxat barnet liksom hon förhäxat mig.
— Lilith påstår, att barnet börjat gråta, just som de gingo förbi oss. Det
gjorde det verkligen. Men sannolikt var barnet sjukt, redan då det bars
ned i trädgården. Marcus, sök henne var du vill, men nämn ej hennes namn
för Cæsar, om du icke vill nedkalla Poppæas hämnd över hennes huvud.
Hennes ögon ha redan ljutit tillräckligt med tårar för din skull. Måtte
gudarna nu beskydda hennes arma huvud.
— Du älskar henne, Acte? frågade Vinicius dystert.
I den frigivnas ögon glänste tårar.
— Ja, jag älskar henne.
— Emedan hon icke hatar dig, som hon hatar mig.
Acte betraktade honom en stund tvekande, som om hon ville utforska, om
han menade allvar. Så sade hon:
— O, du förblindade människa, hon älskar dig ju.
Vid dessa ord sprang Vinicius upp som en vansinnig. Det var lögn. Hon
hatade honom. Hur visste Acte det. Lygia hade väl icke efter en dags
bekantskap anförtrott henne det? Och vad var det för en kärlek, som föredrog
hemlöshet, fattigdom, osäkerhet för morgondagen, ja till och med en eländig
död framför ett festsmyckat hus, där den älskade väntade henne. Han ville
ej höra sådana dumheter, som kunde göra honom vansinnig. Iian skulle icke
velat utbyta alla det kejserliga palatsets skatter mot denna flicka, och hon
hade föredragit att fly. Vad var det för en kärlek, som fruktade lyckan och
föredrog smärtan. Om han icke hade ägt hoppet att återfinna henne, skulle han
ha genomborrat sig med sitt svärd. Vem kunde väl förstå detta? I Aulus’
hus hade det visserligen funnits ögonblick, då han själv hade trott, att lyckan
var nära, men nu visste han, att hon hatade honom och att hon skulle dö
med detta hat i sitt hjärta.
Men Acte, som eljest var så blyg och tystlåten, for nu ut i vreda ord. Hade
han då gjort sig möda, att vinna hennes kärlek? I stället för att anhålla
om hennes hand hos Aulus hade han låtit röva bort henne från
fosterföräldrarna. Han tänkte icke göra henne till sin hustru utan till sin älskarinna,
hon, som var dotter till en konung och hade vuxit upp i ett förnämt hus.
Han hade behandlat henne som en sköka och hade fläckat hennes oskyldiga
ögon med åsynen av en skamlig orgie. Hade han då glömt hurudan kvinna
Pomponia Græcina var, hon, som hade uppfostrat Lygia. Förstod han ej, att
det fanns kvinnor av helt annan art än Nigida, Calvia Crispinilla, Poppæa och
alla de övriga, som han träffade i Cæsars hus? Hade han då icke förstått
vid anblicken av Lygia, att hon var en ren jungfru, som skulle föredraga
döden framför vanäran? Visste han ej, att de gudar hon dyrkade, voro bättre
och renare än den lättfärdiga Venus och Isis, som de romerska kvinnorna
dyrkade? — Nej, Lygia hade ej biktat sig för henne, men hon hade sagt,
att hon hade väntat, att Vinicius skulle rädda henne. Hon hade hoppats, att
han hos Cæsar skulle utverka tillåtelse att få återvända till Pomponia. Och då
hon sade detta, hade hon rodnat som en ung, älskande flicka. Hennes hjärta
hade klappat för honom, men han hade skrämt henne och sårat henne. Nu
kunde han söka efter henne med hjälp av Cæsars soldater, men han borde
veta, att om Poppæas barn doge, skulle misstanken falla på Lygia, och hennes
undergång vore då oundviklig.
Vinicius’ vrede och smärta började vika för en djup rörelse. Underrättelsen
att Lygia älskat honom, grep honom in i själen. Han erinrade sig henne i
Aulus’ trädgård, då hon lyssnat till hans ord med strålande ögon och rodnande
kinder. Det förekom honom nu, som om hon i själva verket börjat älska
honom den gången, och vid denna tanke fylldes hans själ med en lycka, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
