- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
195

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.w. 195 —

störing ej var någonting i jämförelse med denna väldiga stads undergäng.
Vad kunde han mer önska? Framför honom utbredde sig det brinnande Rom,
medan han själv stod högt uppe pä aquædukten, synlig på långt håll, med
lutan i handen, klädd i purpur, beundrad av alla, härlig och poetisk. T.ångt
borta i röken knotade folket. Låt det knota! Århundraden skulle förgä,
tusentals år skulle glida bort, men människorna skulle evigt minnas den skald,
som en sådan olycksalig natt besjöng Tröjas undergång. Vad var Apollo själv
med sin ihåliga lyra?

Han lyfte sina händer, slog strängarna och deklamerade Priamus’ ord:
"O, mina fäders hem, o, du min dyra vagga! . . ."

Härute under bar himmel vid lågornas dän och den tusenhövdade mängdens
avlägsna mummel ljöd hans stämma ovanligt svag och darrande, och lutans
toner voro som en flugas surrande. Men hovmännen, som stodo runt
omkring honom, böjde sina huvuden och lyssnade i stum beundran. Nero fortfor
att sjunga, och hans sång blev allt mera melankolisk. När han stannade för
att hämta andan, upprepade sångkören sista versen. Därefter kastade han med
en inlärd rörelse tillbaka ärmarna på sin syrma, den tragiske skådespelarens
dräkt, slogo så åter sin luta och fortsatte sin sång. När han slutligen sjungit
sin sång om Tröjas undergång till slut, började han improvisera. Hans
ansiktsuttryck förändrades. Han var ej gripen av sin fädernestads undergång,
utan han berusade sig av sina egna ord, så att han slutligen lät lutan falla
med en gäll ton, svepte in sig i sin syrma och stod som förstenad, lik en av
dessa statyer av Niobe, som prydde gården i palatset.

En storm av applåder följde. Men från fjärran ljöd mängdens skrän. Nu
tvivlade ingen längre på, att det var Cæsar, som låtit antända Rom för att
bereda honom ett skådespel, vid vilket han kunde sjunga sina sånger. När
Nero hörde detta rop från hundratusentals strupar, vände han sig till sina
hovmän med det svårmodiga leendet hos en man, som lider orättvist, och
sade:

— Se där, hur de ädla romarna uppskatta mig och min posei.

— Skurkar! utropade Vatitinus. Herre, befall prætorianerna att hugga in på
dem.

Nero vände sig till Tigellinus:

— Kan jag räkna på soldaternas trohet?

— Ja, gudomlige, svarade prefekten.

Men Petronius ryckte på axlarna:

— Du kan nog lita på deras trohet, sade han, men ej på deras antal. Stanna
du här, ty detta är den säkraste platsen. Men folket måste lugnas.

Seneca och konsul Licinius voro av samma åsikt. Emellertid växte
missnöjet bland folket mer och mer. Man beväpnade sig med stenar, tältstänger,
bräder och järndelar.

— O, gudar, utropade Nero, vilken natt! På en3 sidan eldhavet, på den
andra den böljande folkmassan.

Och han började leta efter ett uttryck, som bäst skulle tolka ögonblickets
fara. Men då han runt omkring sig såg bleka ansikten och oroliga blickar,
greps han av förfäran.

— Gig mig en mörk mantel med huva, sade han. Måste det verkligen gå
till strid?

—Herre, svarade Tigellinus tned osäker röst, jag har gjort allt, vad jag
kunnat, men faran är stor. . . Tala till folket, herre, och lova vad som helst,
att det må förhålla sig lugnt.

— Hur, skulle Cæsar själv tala till pöbeln? Låt någon annan tala i mitt
namn. Vem vill åtaga sig det?

— Jag, svarade Petronius lugnt.

— Du är alltid min mest trofaste vän i nödens stund. Gå du och tala
till folket och spara ej på löftena.

Petronius vände sig om och sade hånfullt:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free