Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig om, och vid det matta skenet av darrande stjärnor
ser han konungen i vaken, kämpande för sitt liv.
Hastigt sprang Per Banér av sin häst och skyndade
några steg ut på isen. Så lade han sig ned och kröp
på händer och fötter fram till vaken. Och han räckte
ut armen, grep konungens hand och höll den fast.
Men han förmådde icke draga honom upp.
Icke långt därifrån red Tomas Larsson, en soldat
vid Upplands rytteri. Nu varsnade även han
konungens livsnöd. Han sprang av hästen, skyndade
dit, lade sig ned och grep Gustav Adolf i bältet. Och
tillsammans förmådde nu dessa båda draga konungen
upp.
Strax som konungen kommit upp på isen, knäppte
han av sig sitt silverbälte, räckte det till Tomas
Larsson och sade: — Dig skall jag komma ihåg med
ett stycke bröd, som skall räcka både åt dig och
åt dina barn.
Och till Per Banér sade han: — Nog skäll jag löna
också dig.
Så skyndade han i land. Genom mörka skogar,
mellan snöhöljda furor, letade sig konungen och hans
folk uppåt Smålandsbygden.
Där fann han Nils Stjernskiöld.
— Gud vare lov, att jag har dig kvar, sade
konungen. Nu måste här bådas upp man ur huse i
Smålandsbygderna. Ty jag tänker, att Breide Rantzau
icke blir sen till att åter vilja tränga hit upp.
Och Smålands bönder lydde maningen. De togo
yxor och påkar och klubbor och gingo ut för att värja
sina hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
