Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM SEKLERNA.
151
förde tog slut, i sandöknen var det svårt att finna väg.
Till sist nådde dock Alexander med sina män den
gröna oasen med templet. Där hälsades han av
översteprästen, som kallade honom Ammons son. Och på
Alexanders fråga om han skulle lyckas vinna herraväldet
över alla människor på jorden, svarades, att detta var
honom av gudomen förutbestämt.
Det torde nog ha hänt ibland att orakelpräster talade
snarare av beräkning än av ingivelse.
Alexander blev högeligen glad över orakelsvaren.
Höga tankar om sig själv hade han visserligen alltid
haft. Av hans oavbrutna lycka hade de också närts.
Men när han nu fick veta, att han var son ej av en
jordisk fader utan av själve Zevs, himlafadern, växte
i hög grad hans självkänsla. Han skrev ett brev till sin
vän Filotas, Parmenions son, vilken han lämnat kvar i
Tyrus som befälhavare, och berättade för honom vad
guden sagt. Filotas svar blev, att han beklagade
Alexanders undersåtar, om de skulle ha till herre en man,
vilken trodde sig själv vara en gud. Alexander blev
förbittrad över svaret. Men han visade icke den gången
sin vrede.
När Alexander på återvägen från Ammonstemplet
kom till kusten, beslöt han att grundlägga en stad, där
Nilens västligaste arm mynnade ut i havet. Alexandria
kallade han staden. Och den växte till, blev en stor
och betydande handelsstad och senare Egyptens
huvudstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
