Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [9]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunskap af menniskominnets natur i allmänhet
samt fruntimmers fattningsgåfwa i synnerhet».
Jag vill ej förvilla läsarens juridiska omdöme
genom att föra honom (eller henne) längre in i
denna celebra rättegångs labyrinter. Alltnog —
målet hann ej slutföras i Svea hovrätt förrän —
jag vill minnas år 1802. Institutum pro Charitate
et Veritate Christiana förlorade förutsättningen för
sin existens, pengarna. De fyra executores
upphörde med sin befogenhet och Ränningehus
övergick efter lottning till en av de tre närmaste
släktingarna till det gamla underliga, men hyggliga
original som en gång var president för en
sammanslutning av hela världens tokiga Swedenborgare —
åtminstone hade Tybeck inbillat honom det.
Johan Tybeck själv fick besitta Ön till sin död
och många historier gå om honom omkring
Ränningehus och runt Ormsjön, där han spökar i
vassarna medan ormarna väsa och ugglorna tjuta.
År 1803 blev han tjänstledig från sin biträdande
befattning som komminister i Helgarö. Men han
fortsatte som skriftställare i Swedenborgiansk anda
och befanns snart vara en farlig karl, ehuru det
dröjde innan höga vederbörande funno tillräckligt
material för att ta i honom med hårdhandskarna.
Han var en lärd man och en klipsk figur. Helt
säkert hade han från rent »andelig» synpunkt rätt
i mycket. Den benhårda, ja petrificerade kristendom,
som just då höll på att få övertaget,
motarbetade han. Hans anklagelse mot kyrkan att
till nästan bibliska böcker inaugurera Symbolum
Nicænum och Athanasianum var ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
