Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XIV. Minnen från lästiden. — Vega anländer till Stockholm. — Den vackraste eklärering, man bestått huvudstaden. — Djurgårdsteatern sommaren 1880. — Ett trevligt uppdrag för en teatertokig pojke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidigt gått ut att möta tåget, gled festskeppet upp för
Strömmen. Hjärtat klappade som ville det spränga bröstkorgen, när
man såg det världsberömda gamla seglarskrovet. Skeppet,
som gjort en Eriksgata, vilken ännu aldrig ett svenskt fartyg
gjort, nu äntligen i hemlandets hamn.
Det jublades, ja, det skreks från alla stränder, och när Vega
hunnit upp mitt för Skeppsholmen, brakade fyrverkeriet lös.
Allsmäktige, så storartat, så oförlikneligt vackert!
Vega stannade sin färd, båtar sattes ut och de
ombordvarande roddes till Skeppsbron, fördes upp för den flammande
brons trappor samt mottogos av kung Oskar och alla de
kungliga. All denna senare ståt kunde vi omkring kajerna inte se,
men vi hade fantasi ... De unga elementen bröto sig
emellertid igenom poliskedjor och avskrankningar. Vi skulle upp
till Gustav Adolfs torg, för att följa den store upptäckaren
Nordenskiöld hem. När hans vagn kom över den av bloss
strålande Norrbro var den redan eskorterad av hundraden
och uppåt Drottninggatan växte antalet till tusenden. En
hyllningsskara som ideligen hurrade och skrek. Slutligen nådde
triumfatorns vagn Akademihuset, och där utanför stodo
massorna sedan halva natten, hurrande, jublande.
När man efter all denna folkets hyllning gick mot
hemtrakten, hade blossen släckts, ramperna liksom de mäktiga
namnschifferna hängde svarta, flaggorna voro nedtagna och endast
granrisgirlanderna minde om ett av de stoltaste ögonblicken i
huvudstadens festhistoria. Även marschallerna på bron till
Logården flämtade mot slutet, och det var med vemod man
betraktade resterna av den vackra sagan.
»Något så härligt vackert får jag aldrig se mera!» sade
man till varann.
Vi ha heller aldrig fått det. Minnet av den 24 april 1880
skall aldrig kunna glömmas av »det Stockholm som går».
— — —
Man kände sig något till stolt, ska jag säga, när man
söndagarna efter konfirmationen gick ut och gick i sina
läskläder. Knappast någon av oss pojkar hade gått klädd i hatt
förut. Vi hade nu små låga s. k. plommonstop, vilka helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
