Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXII. Om beväringsliv i gamla dagar. — Hur man väcktes och hur törsten släcktes. — Den »förfärliga ex'cisen». — Ett djärvt tilltag ... för att möta flamman. — Vi få strängare befäl. — En major i sino prydno.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skuggan visa vad skada man skulle kunna åstadkomma i
fiendernas led — om nämligen faran skulle vara nära.
Undertecknad siktade och sköt. Sköt en trea, vilket ansågs
vackert nog. Tyvärr kom man snart underfund med att jag
träffat tavlan — bredvid den, som jag siktade på.
— — —
Fältmanövern, vilken utmålades som synnerligen
strapatsfylld med oändliga marscher och dålig mat, lyckades jag med
hjälp av min snälle vän korpralen smita ifrån. Jag kunde få
handräckning under tiden i staden, sade han, och den tog jag.
Handräckningen i fråga bestod i att vi skulle, fyra man högt,
bära mat till högvakten på Gustav Adolfs torg. Beväringen
vaktade nämligen staden medan garnisonen låg på manöver.
Det verkade tämligen komiskt att se fyra herrbeväringar,
iklädda schangdobla uniformer, komma dels med en stor
cistern, innehållande den varma maten, och dels en låda,
innehållande bröd, marscherande från Kungliga borgen ned till
Gustav Adolfs torg, detta två gånger om dagen. Själva hade
vi åtminstone synnerligen roligt åt denna vår tjänstgöring,
vilken räckte i tre dagar och tillät oss att på mellantiderna vara
fullt lediga och, utan kontroll, njuta vår frihet, allt medan
våra kamrater travade landsväg och lågo ute på halm flera
mil från Stockholm.
»Hellre en hederlig kökshandräckning, än våga livet i fält»,
var tydligen allas trängtande mål.
På tal om kökshandräckning, var denna bland det
obehagligaste som fanns. Ännu användes den tiden s. k. kokgropar,
där gröt och ärter kokades i väldiga kittlar och av utsett
handräckningsmanskap, vilket, bedrövligt att säga, briljerade
med att låta det hela verka så snuskigt som möjligt. Och
som det diskades ... De stora bleckmuggarna kastades mest
odiskade i en hög och sen var det den ätandes sak, att klara
det hygieniska.
Vad som gjorde en ont, när man passerade de s. k.
kokgroparna, var slöseriet med t. ex. gröt och ärter. Väldiga
massor anrättades, men det mesta stjälptes i svinmatstunnorna,
och det är att märka, hur en massa fattiga samlats med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
