Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXVII. Jag gör bekantskap med »den stora konsten». — De s. k. hunddagarna börja. — En trupprevy i Berlin för 33 år sedan. — Något om en tandläkare, som hade passion att jaga råttor. — En resa i 4:e klass mellan Berlin och Nürnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kammare, började samma kammare dansa ringdans. Jag såg
väggar, tavlor, möbler och allt snurra förbi i en vild dans,
och jag var till en början ganska perplex. Det skådespelet
hade jag aldrig varit med om förr, och, som det stod i en
skämttidning, jag hukade mig ned, för att, så snart sängen
åkte förbi, söka hoppa upp i sovekipaget. Skuttet tog jag
slutligen och hamnade mellan kakelugnen och lavoaren. Stöten
var emellertid lindrig, så jag kunde försöka en gång till och
— tjo! — där låg jag verkligen i snarkofagen.
Det var på kvällen. Men allsmäktige, en sådan morgon! ...
Det är en särskild sorts »kopparslagare», som inställer sig
efter ölhippor. Ilskna, rastlösa rackare, som aldrig en sekund
tänka på ro, de bara slå och jäklas. Hela
kopparslagarverksta’n hotade slutligen sprängas, och tusen böner uppsändes,
att helvetet skulle upphöra en gång. Naturligtvis lovades det
lika många gånger, att aldrig en droppe öl skulle komma över
mina rosenläppar. Löftet hölls kanske en månad, men, vilket
som, gav det anledning att från den dagen varna alla och en
var för att dricka öl med Berlins droskkuskar.
Det blev ett ovanligt stilla liv i Neubrandenburg. Doktorn
såg jag aldrig till, jag och husfrun sutto dagarna i ända
ganska allena, ty av patienter syntes, som man säger, knappast
en käft. Någon gång kom där någon stackare, förstås, som
skulle ha en »sudd i tanken», och särskilt har jag anledning
att minnas en patient av detta senare slag. Det var en lantlig
matrona, som klagade över en hisklig tandvärk. En s. k.
kindtand var angripen, och sedan densamma lätt borrats ren,
inlades ett nervdövande medel. Namnet på patienten skrevs,
enligt alla gamla lagar, upp och hon ombads återkomma dagen
efter, då tanden smärtfritt kunde fyllas.
Jag har sällan sett en så glädjestrålande människa, och hon
gick under tusen nigningar. Men hon kom nästan genast
tillbaka — i sällskap med min doktor. Utan en minuts
»konsultation» med undertecknad, placerades patienten i stolen, en
tång togs fram och — rasch — krasch! — var tanden ute.
Patienten betalade gråtande en mark och så gick hon med en
lömsk blick mot undertecknad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
