Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXXII. Om gamla småtrevliga tidningsförhållanden. — Om mördaren Nordlund, men även några glada episoder. — Jag blir lurad, men lurar i min tur hela läsekretsen. — Uppträder desslikes som storsångare inför själve kung Oscar. — Också en metod för att få högre lön. — Gemytliga stunder med redaktör Anders Jeurling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi närmade oss rätt så nyfikna den stora duken. Prins Carl
målare!
Vår betagande ledsagarinna väntade denna nyfikenhet.
»Inte har han målat den, inte», tillade hon, »han — har
vunnit den på lotteri för fem kronor.»
En tr. upp låg prinsens sovrum, att begagna, när han kom hem
från regementet och gjorde ombyten av kläder. Prinsessan
slog ut med händerna och yttrade med skalken i ögat:
»Ja se nu, hur han stökar till när han får vara ensam!»
Uniformskläderna lågo kringkastade i det helt enkla
rummet och på den engelska järnsängens bägge bakersta knoppar
hade prinsen hängt upp sina bussigt tjocka gråa
ullstrumpor.
Ungkarlarna i laget smögo sig ut, synbart träffade av
prinsessans glada ord.
I samma våning lågo de då mycket unga prinsessornas
lekrum och i ett rum, inrett till kök, höllo småsessorna som bäst
på med tvätt av dockkläder.
En synnerligen praktisk och huslig uppfostran sålunda.
— — —
På tal om mera intimt umgänge med kungligheten, har jag
en gång burit en hertiglig krona på mitt annars — obs. vad
mitt yttre beträffar — klent utrustade huvud. Det var prins
Vilhelms krona jag bar och den både värmde och klädde, som
man säger.
I och för ståten vid riksdagsmottagandet i rikssalen i jan.
1903, hade en hertiglig krona beställts även åt prins Vilhelm
och dagen innan klenoden skulle levereras, passade
undertecknad på att smygtitta på grannlåten. Det var på den berömda
Hallbergska guldsmedsverkstaden. Där låg nu dyrgripen på
ett slags hyende och eftersom jag, för beskrivning i St. T.,
fick taga grannlåten i hand, passade jag på att sätta den på
mina lockars svall även. Den tog sig inte illa ut — och inte
jag heller.
Det var första och sista gången jag varit furstligt skrudad
å huvudets vägnar.
— — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
