Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lossningskousten; Limrunor och Örtrunor, läkareskickligheten inedelst användande af växter;
Ilug-runor, skaldskap och vitterhet; Meiginrunor eller Kraftrunor, insigt i naturkunnigheten, eller
förmågan att medelst okända naturkrafter åstadkomma ovanliga verkningar; Brimrunor eller
Svallrunor, kännedom om sjöfarten, samt Bokrunor, sannolikt konsten att använda runor i skrift.
Betraktade såsom skrifteckeu, har runornas första uppkomst varit mycket omtvistad; somliga
hafva ansett dem först hafva begynt nyttjas med kristendomens införande; men att de äfven
begagnats dessförinnan, är numera satt utom allt tvifvel. Deras betydelse var känd endast af den
tidens prester, eller offerförcståndarne, och bevarades af dessa såsom en religionshemlighet;
af folket betraktades dessa tecken med helig vördnad, åtminstone som en produkt af högre
vetande, samt ristades ofta, utan att vara kända, på vapen, skeppstammar och dylikt,
emedan de ansågos innehafva en magisk kraft att medföra lycka och seger. Deras form visar, att
de varit ämnade att ristas in i hårdare föremål, såsom sten, metaller, horn, träd och dylikt.
Företrädesvis valdes härtill, sedan de begynte bli allmännare kända, kallar eller skifvor af bok;
det raka strecket i hvarje runa kallas Staf, och hakens eller «kännestreckets« ställning till stafven
bestämde runans ljudegenskap, och kallades Mynd. Hvarje särskild uppsats inskars för sig i en
balk eller stock; häraf hafva vi ännu qvar orden Bok (af bokträdet), Bokstaf, Budkafle och Balk
(en afdelning af vår lagbok). De äldsta runorna voro 16 till antalet och egde ännu såsom
skrivtecken, jemte ljud och namn, äfven hvar för sig vissa betydelser, enligt följande:
Form. Namn och betydelse. Uttal.
^ Fe (fä) E.
Ur (urväder) U, Å, Y.
) Thorn (törne) Th, 1).
4= j Oss (åmynning) O.
Feder, Feid (ridt) B.
p Kaun, Kön (böld) K.
4= Kagl (liagel) H.
-|n p Naud (nöd) N.
Form. Namn och betydelse. Uttal.
| Iss (is) I.
"f* Ar (år) A, Å.
V\ Sol (sol) S.
’jN Tyr (krigsgudens namn) T.
Js Fj’arkan (björkfrukt) B.
P Lögr (lag, vatten) L.
y * Madr (man) M.
Yr (pil, båge,) Y, E.
Dessa runor, som äro de allmännaste, hafva blifvit kallade Upsalarunor, emedan de i rikaste
mått förekomma i Upland; Anglosachsiska eller Tyska runor finnas blott på några få ställen uti
södra Sverige. Upsalarunorna äro på flere sätt använde, hvaYaf uppkommit Vänderunor (omvände)
och Stuprunor (stupade). Binderunor bestodo uti, att på en lång staf tecknades tiere runhakar
under hvarandra, hvarigenom en enda figur kunde uttrycka ett helt ord eller namn. De begagnades
äfven till hemlig skrift och kallades då Villrunor. Staflösa runor, som bestå af endast haken, utan staf,
hafva blifvit kallade Helsingerunor, emedan de hufvudsakligast förekomma i Helsingland och länge af
de lärde ansågos som oläsliga eller villrunor, tills slutligen Magnus Celsius år 1675 upptäckte
förhållandet och tillsatte stafven, hvarefter de lästes utan svårighet. Ett slags teckenspråk, som
bestod i klappning i händerna, vissa slag för hvarje figur, kallades Klapprunor, men utgjorde
ingenting egendomligt för runorna, utan kan åstadkommas med hvilket alfabet som helst.
När med tideus lopp runornas bruk såsom skrifspråk spridt sig till folket och behofvet af
liere ljudtecken uppkom, begynte man på åtskilliga sätt öka deras antal, och sålunda uppstodo
de så kallade stungna eller punkterade runorna, som skilde sig från de gamla genom en eller
flere punkter inuti figuren, hvilken föräudrade deras ursprungliga ljud och såmedelst äfven ökade
deras antal, sålunda kallades G, { E och ^ P. Sedan genom kristendomen latinska
alfabetet blef bekant, ökades runorna med ännu flere figurer, så att de slutligen voro i det
närmaste lika många som de romerska bokstäfverna.
Vissa runors då varande uttalsljud är numera förloradt; så hadc Thorn ett läspande ljud,
liknande det engelska th, och Hagl utta’ades hårdt, likt gh, och hördes framför j, l, n, r, v.
De så kallade runstenarne, d. v. s. med runstil gjorda inskriptioner på stenhällar, bergklintar
m. m. äro de enda lemningar, som återstå af denna tidrymds språk. Riksantiqvarien J. G. Liljegren
har uti sin Runlära anfört icke mindre än 1452 sådana ensamt inom Sverige, och troligen finnas
ännu många flera. Genom denna sin mängd bilda dessa likasom en egen litteratur, af betydlig
vigt för språkforskningarne. Många af dem äro konstrika arbeten, der inskriptionen står på en i
flera sinnrika bugter sig slingrande orm, börjande vid ormens hufvud. Innehållet på en stor del
vittnar väl om kristen tro; dock finnas flere, som anses hafva tillkommit under hedendomeu, och
tiden från år 900 till 1300 synes varit den ålder, under hvilken största delen blifvit danade.
De flesta äro grafvårdar, resta öfver någon afliden; men somliga hafva uppkommit till åminnelse
af något prisvärdt företag, såsom anläggandet af vägar, broar, herbergen, s. k. själahus o. s. v.
Inskriptionen är äfven någon gång på vers med bokstafsrim eller alliteration. Emellertid kan af
allt detta ingenting med någon säkerhet slutas om språkets beskaffenhet i sin helhet, helst ofta
framskymtar stor okunnighet om ords rätta stafning hos dem, som verkstält dylika ristningar,
hvadan språkets bedömande efter dessa torde bli lika felaktigt, som om vårt nuvarande språk skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
