Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lejonet liknar under flygten trollsländan, men hänger vingarne då det hviler; larven, snarlik en
spindel, gräfver i lös jord en tratlformig öppning, i hvara botten han sitter oeli lurar pä myror,
som dit nedfalla. — Till Elorsländorna hör den s. k. Perlsländan, som är ljusgrön med
guld-gläusando ögon; larven förtär och utöder bladlöss. — Skorpionsländan har svartfläckiga vingar
samt hannen en stor stark klo i stjerten; vistas i skog. En art (Panorpa hiemalh) är liten och
utan vingar, synes om värtiden krypa på snön. — Sjösländorna likna mal, synas allmunt vid
vatten; deras larver krypa på bottnen inneslutne i ett fodral, sammansatt nf små strån,
sandkorn, snäckor o. d., och kallas vanligen hnsmaskar. — Termiterna finnas blott i de heta
länderna. De likna till kroppen myror, och lefva äfven som dessa i samhällen, samt kallas också
hvita myror, emedan det är do hvita larverna som arbeta och skaffa föda. De hygga af
hoplimmad jord m. m. åt sig hus, som iiro kägelformiga och ända till ilere alnar höga, samt så
fasta, att inan kan stå på dem utan att de gå sönder; ett sådant hns innehåller en stor mängd
gångar och rum för matförråd, larver m. m. Dessa djur göra ofta stor skada, ty der do anfalla
förstöres allt som ickc är sten eller metall; till och med timret i husen söndergnages. De äro
cudast nattetid i rörelse, men ligga dolda om dagen. När alla larver blifvit fullväxta och fått
vingar öfvergifva de sitt bo, hela skocken flyger på en gång sin kos; de nedfalla sedan döda på
andra ställen, der de tjena foglnr och andra djur till föda.
(5:te Ordningen: Stckltll* (Hymenoptera). De fleste hafva fyra hinnaktiga
vingar, några äro vinglösa. Kroppen är hårdare än sländornas; thorax och
ab-domen äro förenade blott genom ett smalt rör. Honorna hafva i stjerten ett
slags borr, med hvilken äggen läggas; denna kan hos somliga indragas i kroppen,
hos andra sitter den alltid ute och liknar borst; hos några utgör den en giftig
gadd, med hvilken do gifva smärtsamma styng, hvaraf bulnad följer. Många af
Steklarno lefva i samhällen, så att flere äro förenade i ett gemensamt bo, der de
hvar på sitt sätt arbeta för det helas underhäll. Bland dessa insekter finnas
flere för menniskan nyttiga, men få eller inga direkt skadliga. Do allmännast
bekanta af hithörande slägten äro: Bina {Apis), Humlorna {Bombus), (relingarna
{Vespa), Myrorna {Formica), Gallsteldarne {Cynips), Ichnevmon, {Ichneumon),
Såg-steklarne {Tenthredo) ra. fl.
Vanliga biet (Apis mellijica) har sedan uråldriga tider hållits såsom hnsdjnr för hounngen
och vaxet, som man erhåller af detsamma. Uti en bikupa finnas omkring 15,000 arbetsbin, 700
hannar som kallas Drönare, samt en endn hona, som är deras drottning och benämnes Vise.
’ Arbetsbina samla byggnadsmateriel och föda, bygga kakorna och mata ougnrne. Binas
konstfärdighet är förundransvärd: kakorna bestå af små pipor som sitta på öinse sidor i den ordning,
att hvurje pipa är sexkuntig, men dess botten trekantiu. Uti dessa pipor förvaras dels larverna,
dels deu insamlade honungen. Vaxet utgör materialet för kakorna, och fäs genom att dessa
kokas i vatten, sedan honungen först är utkramad. Arbetsbina hafva intet kön, men anses såsom
icke fullt utvecklade honor, och äro likt dessa försedda med gadd. Ilaunarne eller drönarne äro
större, men kunna ej stickas; då äggläggningen på eftersommeren är slut blifva de af arbetsbina
utdrifne ur kupan. Visen, som kan vara blott en i hvarje kupa, är obetydligt större än ett
arbetsbi, blott något längre, och har abdomen prylformigt spetsad; hon lägger ensam alla äggen,
hvilka på ett år kunna uppgå till 20 å 30,000 stycken. Visen är högst nödvändig för ett
bisamhälles bestånd: uti en vise saknande kupa verkställas intet arbete, ingen honung samlas till
matförråd och alla bina svälta ibjiil så snart ingen föda mer kan hemtus från blommorna.
Vintertiden hålla bina sig stilla, men ligga icke i dvala. Vilda bin lefva på enahanda sätt, och bereda
sina boningar mest uti ihåliga träd. — Humlorna samla också honung, men tillreda sina bon
dels i väggspringor och stenrösen, dels i jorden; de bygga inga sådana kakor som bina utan så
väl larver som honung förvaras i celler som likna bläsor, af nngefär en hasselnöts storlek. —
Getingen (Vespa vulgaris) lefvcr dels enskildt, dels samhällsvis; dess bo föstes vanligen under
något tak eller dylikt; ett sådant liknar en boll af gråpapper, och består af fina hoplimmade
träspänor. En art kallad Bålgeting (V. erabro) är betydligt stor, bor i gamla träd.
Getin-garne samla ingen honung, men tycka mycket om sötsaker och äro oftn både besvärliga och
skadliga för bina. Både getingur och humlor hafva gaddar, med hvilka de kunna gifva rätt
smärtsamma styng, isynnerhet skola bålgetingens vara svåra; men utan att oroas sticka de ej
någon inenniska. — Myrorna äro af tiere arter: Stackmyran (Formica rufa) är liksom bina nf
tre olika former: Arbetsmyror, Hannar och Honor. Arbetsmyrorna hafva inga vingar; dessa
bygga stacken, anskaffa föda, vårda nlYödnn, bära pupporna upp i solskenet och åter ned i stacken
om någon fara hotar. Hannar och honor hafva vingar och kunna flyga. Myrornas ägg äro af
ett knappnålshufvuds storlek; de hvita maskar, som synas i myrstackar och vanligen kallos
Myrägg, äro myrornas larver. Barkmyran (F. hereuleana) är betydligt större, bygger ingen
stack utan bor i gamla trädstammar. Kråkmyran (F. fusca) är liten, svart, gräfver sig gångar
i torr jord, under stenar eller trästycken. Ettermyran (F. rubra) är äfven liten, gulaktig, bor
mest i jord- eller mosstufvor. Alla myror tycka om sötsaker, och äro ej sällan både närgångna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
