Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 81 —
Föga van alt beherrska sina minsta känslor,
var Carolina ännu mindre i stånd att lägga
band på sina häftiga passioner. Helena såg
på henne med en min af förundran och
o-skuld, som gjorde att hon drog sig tillbaka.
Allas ögon voro nu fästade på henne, och
lycktes af henne fotdra en förklaring öfver
detta besynnerliga uppförande. Redwood, hvars
rodnad och oro tillkännagåfvo en häftig inre
rörelse, var den förste, som återkom i i 11 sans,
och då Carolina, betäckande sitt ansigte med
näsduken, sade: "Uisäkla mig, Miss Bruce,
jag inår icke rätt väl nu på morgonstunden,"
svarade fadren henne med stränghet, "ditt
underliga uppförande behöfde en sådan ursäkt,
Carolina — gör mig det nöjet och följ mig
till milt rum."
Denna begäran liknade alltför mycket
en befallning, att kunna uraktlåtas, och
Carolina, nöjd att undvika flera personers
granskning, följde sin far. Förr än Redwood gick
in uti sin kammare, vände han sig om och
sade, med den honom egna artighet: "Min
kära Lenox, förlåt mig min ohöflighet; vi
Söderländningär äro litet varsamma, och vi
förstå oss ej på att leka så med frågor och
svar, som Nordens fria invånare."
"Det var icke illa menadt, Sir, icke pl
minsta vis,’" svarade den redlige Lenox, "vi
bo i ett fritt land, der hvar och en har
rättighet att lefva som honom lyster, *så
narraktigt det än må slå ut; sådan är min sats.’"
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
