Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
"For mig vore det icke mycket
tröstande," svaradè Helena, "att se henne för min
skull besluta sig (ill en verklig uppoffring,
]ag har redan hört på er för länge," tillade
hon och med elt ögonkast åt sidan, der
De-bora stadnat under skuggan af ett almträd*
påskyndade hon sina steg för att uppnå henne*
"Kan ni," sade Westall, "dn ni ser huril
djupt ni bedröfvar mig, aflägsna er så hastigt,
utan minsta saknad?’1
Helena vågade ej svara, men då hon
upphunnit Debora, vände hon sig till
Westall, och räckte honom sin hand; hennes
uttrycksfulla blick, hvilken det var henne
omöjligt att ålägga lystnad, utvisade
ingenting mindre än känslolöshet. "Gud belöne
er för edra ädla afsigter," sade hon, — nU
måste vi åtskiljas."
"För att snart återförenas!" Bvarade
Westall eldigt, och kysste hennes hand, som hon
räckt honom.
Sedan Helena äter satt sig upp, betäckta
hon ansigtet med sin näsduk, medan Debby,
rörd af de båda älskandes smärta, sade med
en sorglig stämma, som på ett besynnerligt
lätt skiljde sig från hennes vanligen något
kärf va ton.’ "Farväl Herr Westall; — jag
önskar er allt godt, Herr Westall; — det är
en svår skilsmessa, Herr Westall; men vi
böra icke misströsta; vi skola ännu en gång
alla tre återfinna hvarandra, då den gode
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
