Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renskrivaren - I. Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hus vid Österlånggatan. Han hade hört att där bodde en
renskrivare, åt vilken man kunde överlämna vad som
helst till skrivning utan att behöva befara, att vad som
lämnades återgavs nedplumpat eller rent av förstördes.
Efter att länge ha trevat omkring i en förstuga, för
vilken dagsljuset varit och troligtvis förbliver fullkomligt
främmande, råkade författaren äntligen på dörren till den
kammare, som skulle bebos av herr Ek, så hette renskrivaren.
Efter en lindrig knackning öppnades dörren
inifrån, och författaren inträdde med krökt rygg, en
hövlighet, som verkligen var av nöden, enär dörrpostens höjd
syntes beräknad för en människoras, vars kroppslängd ej
finge överstiga två och en halv aln.
»Var god och akta sitt huvud för taket!» var den röst,
som mötte författaren vid inträdet.
Varningen var på sitt ställe. En människa av vanlig
kroppsstorlek kunde omöjligen stå rak i detta rum, vars
övriga dimensioner voro i förhållande till höjden. En
pinnsoffa, ett skrivbord, en stol och en mindre kista
utgjorde hela möbleringen; men det oaktat, fanns icke
större utrymme för promenaden, än att den kunde mätas
med ett väldigt karlsteg.
Den besökande behövde följaktligen knappast mer än
beträda tröskeln för att genast vara värden inpå livet,
även om denne befunne sig vid den avlägsnaste sidan av
rummet.
Vid första åsynen av renskrivaren överraskades
författaren ovillkorligen, ty han liknade på intet sätt de
renskrivare man vanligen träffar. Ingen röd näsa, ingen
fnasig kind, ingen darrande hand, änskönt det var tidigt
på morgonkvisten. Hans visserligen bleka, men alls icke
om utsvävningar vittnande ansikte var ett av de ädlaste
man kunde se och hans hela gestalt för övrigt bland de
mest välbildade. Om han då för tillfället syntes något
krokig, var det icke naturens, utan takets fel. Hans ålder
kunde vara trettio år. Hans dräkt, en lång, blå och
luggsliten syrtut, men hel och fläckfri, vilken omständighet, i
förening med de rena lakanen på soffan, vilken gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
