Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Natur och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin värdighet som kvinna. Det är ju den förfärligaste
belägenhet man kan tänka sig!»
»Jag vet råd!» försäkrade Björkman; »jag for hit
egentligen för att gratulera dig till din stora lycka, men
som denna synes problematisk, inskränker jag mig till
mitt andra ärende, nämligen att vigilera hos dig trettio
eller fyrtio riksdaler, helst femtio, på åtta dagar eller nio,
helst på obestämd tid. Ge vad du kan och jag jagar
Medea ner i havet, om hon också sprutar eld ur alla porer!»
»Se här, här!» ropade Ekström och gav honom en
sedel, som jag tror, på femtio; »men vad ämnar du göra?»
»Spela förtvivlad älskare», svarade Björkman, i det han
strök upp håret och började vända ut och in på ögonen;
»jag skall döda min trolösa älskarinna, döda alla mina
rivaler, döda fan och hans mor, men ur den högre
dramen blir det.»
Därvid satte han hatten på skulten och rusade ut.
Ekström och jag togo plats vid fönstret och sågo mellan
jalusierna, som hindrade de utevarande från att se oss,
en den kostligaste syn.
Generalskan hade närmat sig porttrappan, då hon
möttes och hejdades av Björkman, vilken nästan på huvudet
störtade utför trappan. Vi hörde ej ett ord av dialogen,
men det mimiska och plastiska undgick oss ej. Björkman
utvecklade hela det ofantliga förråd av de stora tragiska
gester som gjort hans lycka i landsorten. Han svängde
som en förtvivlad med bägge armarna, han stötte,
liksom med en dolk, än åt sitt eget bröst, än åt hennes. Vi
sågo generalskan blekna, studsa och taga det ena steget
baklänges efter det andra. Men när den förtvivlade
älskaren gjorde min av att vilja fatta den förtvivlade
älskarinnan om livet, liksom för att med henne kasta sig i
diket vid vägen, vilket för tillfället fick gälla för en
brusande ström, då tog damen, trots sin något matronlika
korpulens, till flykten och Björkman efter henne med
halsen långt framsträckt och armarna mot höjden.
Det tycktes bära av som åt ångbåten, under en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
