Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag vet redan, min bästa dotter, hvad ni vill säga,»
inföll den gamla damen, »ni vet inte, hur jag kan göra er
den äran att bry mig om er; men jag vill säga er hvarför:
ni har ett par präktiga barn ...»
Den gamla damen hann ej afsluta meningen, ty Paul
kom i detsamma rusande in genom dörren, ställde sig
framför sin mor, skrattade af full hals och sade: »Mamma, vet
du hvad? Jockum Klähn är här! Gamle Jahns Jockum
Klähn är här, och gamle Jahn är här också!»
Det går då rent af skamligt till här i världen! Mamma
eller dotter Groterjahn, hon visste i en hast icke hvilket
hon egentligen var, hade i sin hand den vackraste trumf,
som hon ville spela ut emot den gamla, oförskämda damen,
och nu kom den dumme pojken och efter honom Helena
och herr Nemlich och till sist äfven hennes egen andtrutne
man, herr Groterjahn själf, och de berättade alla, att gamle
Jahn var i Wien, och herr Nemlich — sannolikt för att
genom en noggrannare förklaring göra sig omtyckt, hvilket
likväl icke lyckades honom — bifogade, att gamle Jahn
bodde i numro sju på samma hotell, och att hans säng
stod rakt invid den vägg, vid hvilken fru Groterjahns säng
hade sin plats i numro åtta, så att de kunde bekvämt knacka
i väggen till hvarandra.
Fru Groterjahn satt alldeles förbluffad öfver dessa
angenäma underrättelser, men hämtade sig likväl småningom
och utsåg af hela sällskapet det värdigaste föremålet för sin
vrede och harm och råkade naturligtvis af gammal vana
att därvid falla med sitt val på sin man, hvilken stod där
så fräck och dumdristig framför henne, som vore han så
oskyldig som ett nyfödt barn.
»Groterjahn,» utropade hon och sköt harmfullt ifrån
sig tallriken med benen efter backhäneln: »Du misshandlar
din hustru!»
Anton stammade nu något till sitt försvar: han kunde
ju inte hjälpa, att den gamle Jahn var här, och Paul inföll:
»Vet du hvad, mamma; jag skulle gärna vilja, att Jockum
Klähn och gamle Jahn reste med ända till Konstantinopel.»
»Han skulle verkligen kunna vara nog oblyg att göra
det,» sade fru Jeannette och såg på den ene efter den andre,
huruvida någon skulle understå sig att yttra ett ord
häremot, tills hennes blick fastnade så stel vid den gamla,
magra damen, under det hon öfverlade med sig själf om,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
